Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ljuset - Ljusets natur - Ljusets polarisation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
878
LJUSET.
ligen varit opolariserat, det genom speglingen blivit delvis polariserat ocb mer ju
närmare infallsvinkeln kommer till det värde vi nyss benämnt polarisationsvinkeln. Är
infallsvinkeln just lika med polarisationsvinkeln, så blir den reflekterade strålen
fullständigt polariserad med infallsplanet som polarisationsplan.
Är det infallande ljuset från början fullständigt polariserat, kommer
speglings-resultatet, enligt vad vi redan delvis framhållit, att i hög grad bero av läget hos ljusets
polarisationsplan. Är ljuset polariserat i ett plan vinkelrätt
mot infallsplanet, kommer ingen spegling att äga rum, men
i andra fall äger spegling rum, varvid polarisationsplanet
vrides, så att dess vinkel med infallsplanet minskas.
Vid den brytning, som äger rum samtidigt med speglingen av en opolariserad stråle,
kommer ävenledes den brutna strålen att delvis polariseras med polarisationsplanet
vinkelrätt mot infallsplanet. Den blir dock aldrig fullständigt polariserad, men när
infallsvinkeln är polarisationsvinkeln, blir polarisation
s-graden hos den brutna strål en som störst. Vid spegling och
brytning av en fullständigt polariserad stråle kommer dess polarisationsplans vinkel med
infallsvinkeln att ökas.
Om man låter ljus upprepade gånger brytas, t. ex. i en glasr utetrave, så ökas
polari-sationsgraden för varje brytning; låter man infallsvinkeln just vara polarisationsvinkeln,
kommer det genom glastraven passerade ljuset att praktiskt taget vara fullständigt
polariserat vinkelrätt mot infallsplanet. En dylik glastrave utgör därför en enkel och
praktisk polarisator och användes ofta vid mikroskopering, då man vill ha objektet belyst
av polariserat ljus.
Optisk aktivitet. Den franske astronomen och fysikern FranC^is Jean Dominique
Arago (1786—1853) upptäckte 1811, att om en polariserad ljusstråle får passera genom
en kvartsskiva parallellt med detta ämnes kristallaxel, så är den utgående strålen
polariserad i ett annat plan än den infallande; ljusvektorn vrides under
strålens gång genom kvartsskivan. Kvartsen säges vara ett optiskt aktivt
ämne.
Detta fenomen kan enklast studeras med hjälp av en polarimeter, d. v. s. ett
instrument utrustat med en fast nicol, vilken tjänstgör som polarisator, och en i linje med denna
uppställd vridbar nicol, som tjänstgör som analysator; i mellanrummet mellan de båda
nicolerna kan man inskjuta kvartsprovet. Låter man ljus från en natriumlåga eller
dylikt passera genom den första nicolen och, sedan det polariserats, passera genom den andra,
vridbara nicolen, så kan den senare vridas så, att synfältet blir alldeles mörkt.
Inskju-tes därefter mellan nicolerna en kvartsskiva, så visar det sig, att den andra nicolens
synfält ljusnat, och nicolen måste vridas en viss vinkel, för att synfältet åter skall bliva
helt förmörkat. Denna vinkel utgör just måttet på polarisationsplanets vridningsvinkel.
Lägger man två lika kvartsplattor på varandra, giva de en dubbelt så stor
vridningsvinkel som enbart en platta. Man inser härav, att följande av den franske fysikern
J. B. Biot 1813 uppställda lag gäller:
ljusvektorns vridning i ett skikt av ett optiskt aktivt
ämne är proportionell mot skiktets tjocklek.
Det visar sig, att i naturen förekomma två slags kvarts, vilka vrida
polarisationsplanet åt motsatta håll. Vid det ena slaget kvarts måste man vrida analysatorn medurs
eller »åt höger», vid det andra slaget måste man vrida analysatorn moturs eller »åt vänster»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
