Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ljuset - Ljusets natur - Teorier för ljusets färgverkningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
862
LJUSET.
bördes rullning mot varandra medför, att en hel skala av olika rullningshastigheter
uppstår, och han tillägger under hänvisning till den figur vi återgivit på sid. 832
(fig. 708):
»Efter min mening följer med säkerhet, att naturen hos de färger, som uppstå vid
F (den röda delen av prismats färgade strålknippe), endast består däri, att partiklarna
i det fina ämne, som förmedlar ljusets rörelse, sträva att vrida sig med större kraft än att
röra sig i rät linje, så att de som sträva att vrida sig som mest orsaka den röda färgen
och de som något mindre kraftigt sträva att vrida sig giva gult. Liksom däremot naturen
hos det vid H synliga (violetta delen av strålknippet) endast består däri, att dessa smådelar
icke rotera så hastigt, som de ha för vana, då det icke finnes någon särskild orsak, som
hindrar dem, så att grönt uppstår när de vrida sig obetydligt långsammare och blått
när de vrida sig mycket långsammare Ofta kommer vid gränsen av detta blå en
scharlakansröd färg att inblandas, som åt detsamma giver livlighet och glans och förändrar det
till violett eller purpur.»
Visserligen kan man rikta många anmärkningar mot Cartesii teori för ljusets
färgspridning, ty går man på djupet och granskar detaljerna av denna teori, företer
den genom sin rent spekulativa karaktär en hel del godtyckligheter, och det är
icke möjligt att genom den få ett räknemässigt och fast grepp om de optiska
företeelserna. Men jämför man den med vad som åstadkommits av Cartesii föregångare,
måste man erkänna, att han även på optikens område varit en föregångsman av stora
mått. Före honom hade ingen lyckats ge den ringaste föreställning om vari färgernas
olikhet består, ty den från antiken härstammande tanken, att färgerna uppkomma
genom blandningar av ljus och mörker eller som olika styrka av samma slags ljus, är
av föga värde vid förklaringen av prismats färgspel. Cartesius har däremot just träffat
frågans kärna med sin teori, som faktiskt konstaterar det som är grundläggande äveri
för den moderna åskådningen, nämligen att:
ljuset kan tänkas orsakat och förmedlat av ytterst
fina partiklars rörelse, och denna rörelse är sammansatt
av två rörelseformer, varvid den ena rörelsen genomolika
hastighet ger upphov till olika färger och den andra genom
olika hastighet ger upphov till olika brytbarhet.
Newtons teori för färgfenomenen. Newton förnekade, att det ljusbrytande mediet
kunde på något sätt modifiera ljuset. För att förklara färgspridningen antog han därför,
som vi sett (sid. 837), att det vita ljuset är en blandning av alla möjliga sorters ljus,
varje sort med en bestämd brytbarhet, vilken just kännetecknar ljusets färg. Hur man
från emissionsteoriens ståndpunkt skall tänka sig detta möjligt, angiver Newton i Fråga
29 i sin Optik:
»Bestå icke ljusstrålarna av små kroppar, som utsändas från de lysande ämnena?»
frågar han, och han tillägger: »Ty sådana kroppar komma att i ett likformigt medium
röra sig fram efter räta linjer utan att böja om i skuggan, i överensstämmelse med ljusets
natur.» Därefter utvecklar han i korthet sin av oss redan béhandlade teori för spegling
och brytning och övergår sedan till färgspridningen med följande ord:
»För att frambringa alla olikheter i färg och brytbarhetsgrad behöver man blott
antaga, att ljusstrålarna bestå av kroppar av olika storlek, av vilka de minsta giva
upphov till violett ljus, den svagaste och mörkaste av alla färger, som också lättast av de
brytande ytorna bringas att avvika från sin raka väg, och av vilka de övriga,
alltefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
