Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ljuset - Ljusets natur - Teorier för spegling och brytning - Teorier för ljusets färgverkningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LJUSETS NATUR. TEORIER FÖR LJUSETS FÄRGVERKNINGAR
861
anda dessutom kompletterar Huygens’ teori genom att taga ståndpunkt till arten av den
vågrörelse, som utgör ljuset, står undulationsteorien i allra bästa överensstämmelse med
alla optiska fenomen.
Teorier för ljusets färgverkningar.
X7
Fig. 733. Cartesii teori för färgspridningens
uppkomst genom brytning. Efter Cartesius.
Cartesii teori för ljusets färgspridning. Vi ha förut (sid. 828) omnämnt, att redan
Seneca kände till det färgspel, som uppkommer, då solstrålarna passera genom ett
glasprisma, och vi veta, att Cartesius i denna företeelse såg en motsvarighet till
regnbågens färgspel. Cartesius såg emellertid ännu djupare in i denna fråga och anade,
att prismats färgspridning giver nyckeln till problemet om färgernas uppkomst. Den
uppfattning han bildat sig rörande ljusets natur var honom därvid vägledande.
Cartesius tänker sig ljuset såsom en av ytterst fina partiklar förmedlad rörelse.
Dessa partiklar befinna sig alltid i rörelse, och denna är därvid av allmännaste slag,
d. v. s. sammansatt av en framåtskridande och en roterande rörelse (se sid. 396). I
olika genomskinliga ämnen äro dessa rörelser däremot mer eller mindre livliga,
beroende på den lätthet, varmed de små ljuspartiklarna rulla fram i materians porer. Den
framåtskridande rörelsens betydelse i Cartesii teori ha vi redan haft tillfälle tidigare
beröra: den betingar ljusstrålens gång,
öch när den sker med olika stor
hastighet på var sin sida om en gränsyta
mellan två media, ger den upphov till
ljusets brytning. Den vridande eller
roterande rörelsen däremot är enligt
Cartesius det som vi uppfatta som färg.
Det motstånd det ljusbrytande mediet
och angränsande ljuspartiklar i prismat
göra på dessa partiklars rullning medför,
att de uppvisa en hel skala av olika
rotationshastigheter och därtill svarande
färger.
Detta belyser Cartesius i sin skrift
Les Météores i anslutning till fig. 733
med följande ord: »För att bättre förstå
detta tänka vi oss att kulan 12 3 4 drives från V till X, så att den blott går i rak linje
och att dess bägge sidor 1 och 3 sänka sig lika hastigt mot vattnets yta YY, varest
rörelsen hos sidan 3, som först träffar vattnet, hämmas, medan rörelsen hos sidan
1 fortsätter. Detta orsakar, att hela kulan ofelbart måste börja rotera efter siffrornas
ordningsnummer 12 3. Vi tänka oss vidare, att den är omgiven av fyra andra kulor,
Q, R, S, T, av vilka Q och R röra sig mot X med större kraft än den första kulan
och de bägge andra £ och T med mindre kraft. Då är det uppenbart, att när Q pressar
på sidan märkt 1 och S håller igen den som är märkt 3, rullningen måste ökas och att
R och T icke verka hindrande.»
Genom detta resonemang följer således, att ljuspartiklarna, samtidigt som deras
rörelseriktning brytes vid en gränsyta, komma att successivt erhålla rotationer, varigenom
ljusets färgkaraktär vid brytningen ändras. Cartesius framhåller, att partiklarnas
in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
