Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Ljudet - Ljudet som rörelse - Svängande strängar och luftpelare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
550
LJUDET.
Fig. 461. Olika
noduppdelning vid en svängande
luft-pelare.
Tabellen upptager fyra kolumner: i första kolumnen de svängningstal som en ideal, vackert
ocb rent klingande klocka borde ha, i den andra kolumnen svängningstalen för en normal
kyrkklocka av gott fabrikat. De bägge sista kolumnerna innehålla svängningstalen för
klockor, som avvika som mest från idealet åt ena eller motsatta hållet.
Uppkomsten av två starka toner med närliggande svängningstal är ur musikalisk
synpunkt högst ofördelaktig, och man har sedan gammalt inriktat sig på att få dessa
bägge svängningar, grundtonen och slagtonen, att
sammansmälta. Till deras uppkomst har en mängd spekulationer
knutits, och särskilt har man i slagtonen sett en
klock-gjutarens mystiske fiende, vilken man sökt blidka genom
in-smältning av kyrksilver och andra dyrbarheter.
Svängande gaspelare. Pipor. Uti en mängd
musikinstrument utnyttjar man svängningarna hos en gaspelare, så
är exempelvis fallet med orgelpipor och en mängd
biåsinstrument. För det fall att gaspelaren har exakt cylindrisk
form, således inneslutes av ett rör, ställer sig teorien för dess
svängningsrörelse fullständigt lik teorien för svängande
strängar, ehuru det nu gäller longitudinalsvängningar, och
man kan således antingen ställa sig på d’Alemberts
ståndpunkt och anse gaspelaren som säte för stående vågor eller
också på Bernouillis ståndpunkt och uppfatta hela
gaspelaren som en kvasistationär svängningskrets.
Som en visserligen ofullkomlig men dock ganska god
tillnärmelse brukar man använda sig av uppfattningen om
gaspelare som säte för stående vågor, ägande en nod där
det omgivande röret eventuellt är slutet med en botten och
ägande en buk där röret står öppet eller där svängningarna
sättas i gång. Under dessa förenklade förutsättningar gäller
att (ett rör eller) en pipa som anblåses i ena ändan och som
är sluten i den andra, s. k. stängd pipa, kommer att ha ett
avstånd mellan nod och närliggande buk som går jämnt upp i
pipans längd. Om däremot den andra ändan även ar öppen,
d. v. s. för en öppen pipa, kommer avståndet mellan två på
varandra följande bukar att gå jämnt upp i pipans längd.
De svängningstal eller våglängder man på detta sätt
bestämmer för en gaspelare stämma icke exakt med
erfarenheten. Orsaken är dels elasticiteten hos väggarna i det
rör, vari gasen inneslutes, och dels att öppna ändar icke exakt motsvara
svängnings-bukar. Härtill kommer vidare att ljudhastigheten i rör beror av rörets diameter, så att
de ur våglängderna beräknade svängningstalen måste utfalla olika för lika långa rör,
därest de ha olika vidd. Den av dessa faktorer som spelar den största rollen är
mynningens inflytande på svängningsbukens uppkomst, varigenom våglängden i verkligheten
blir större än den som motsvarar ovan givna enkla teori.
För att giva ett exakt värde på våglängden vid en svängande gaspelare brukar man
införa den s. k. reducerade rörlängden, d. v. s. den rörlängd som enligt ovan givna enkla
teori skulle givit den verkliga våglängden. Denna reducerade rörlängd är större än den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
