Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Kraften - Kraftens förskjutande verkan - Tyngdens kraftverkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310
KRAFTEN.
ingående sysslade med problem rörande kroppars tyngdpunkt, men man har tyvärr icke
i behåll någon av dessa skrifter. I nära sammanhang med kroppars tyngdpunkt står den
för jämviktsläran fundamentala hävstångslagen, och rörande denna finnas märkliga av
Arkimedes utförda undersökningar ännu i behåll (jämför sid. 323). Efter allt att döma
synes Arkimedes icke ha observerat den olikhet som förefinnes mellan en kropps
mass-medelpunkt och dess tyngdpunkt och hans uppfattning om tyngdpunkten var därför
säkerligen densamma som kommer oss till mötes i de skrifter alexandrinen Pappos
avfattat i dessa frågor. En samling av Pappos’ skrifter finnes nämligen bevarad,
visserligen icke fullständig, men dock sådan att man får en klar inblick i alexandrinernas
sätt att se på mekaniska problem.
En ännu äldre skrift över mekaniken är Aristoteles’ mycket diskuterade Mekaniska
frågor, men i denna kommer tyngdpunktsbegreppet ej så skarpt i förgrunden, utan
helt andra synpunkter dominera denna skrift. Man har av vissa skäl dragit i
tvivelsmål huruvida Aristoteles verkligen kan ha varit författare till denna märkliga
skrift. Framför allt har man anmärkt mot en hel del logiska brister, självmotsägelser
o. d., och menat att Aristoteles knappast skulle gjort sig skyldig därtill. Hur därmed än
må förhålla sig kvarstår det faktum, att »Mekaniska frågor» varit av en utomordentlig
betydelse för vetenskapens utveckling och att dess rikedom på tankar och idéer tyda
på att den åtminstone framsprungit ur den miljö inom vilken Aristoteles verkade, om
den också ej redigerats av Aristoteles själv.
I ett avseende har Aristoteles’ »Mekaniska frågor» liksom även hans »Himmelen»
och hans »Fysik» dock riktat uppmärksamheten emot tyngdpunktens stora betydelse.
Aristoteles såg i kroppars tyngd en tendens hos materian att »uppsöka sin ort».
Världens centrum är jordmaterians, de fasta kropparnas ort; kring detta centrum har jorden
samlat sig så mycket som möjligt, därför har jorden fått sin medelpunkt i världens
centrum och antagit sfärisk form och därför beger sig också varje fritt rörlig kropp
in mot jordens medelpunkt.
»Eftersom jordens medelpunkt», säger Aristoteles, »sammanfaller med universums
medelpunkt, kan man fråga sig, mot vilken av dessa bägge medelpunkter alla tunga
kroppar och jordens egna delar falla. Falla de dit därför att den är universums
medelpunkt eller därför att den är jordens medelpunkt? Det är nödvändigt att det är mot
universums medelpunkt. . . Men det har fallit sig så, att jorden har samma medelpunkt
som universum. Och därför falla alla kroppar av en tillfällighet mot jordens medelpunkt,
ty jorden har sin medelpunkt i universums medelpunkt . . .»
»Se här ett annat tvivel», fortsätter Aristoteles, »som kan skingras på liknande sätt.
Låt oss antaga att jorden är sfärisk och att hon befinner sig i universums centrum, och
att man därpå tillfogar en stor vikt till hennes ena halvklot; då sammanfalla icke längre
universets och jordens centra. Vad kommer då att hända? Antingen förbliver icke
jorden orörlig mitt i universum eller också förbliver hon orörlig, trots att hon icke är i
dettas mitt och således har möjlighet att röra sig. Se där den tvivelaktiga frågan! Men
detta tvivel skall utan svårighet skingras, så snart vi analysera den åsikt vi bilda oss om
en tung kropps fall mot medelpunkten. Det är uppenbart att denna tunga kropps rörelse
icke avstannar i samma ögonblick som dess undersida vidrör universums medelpunkt;
dess tyngsta del driver den framåt så länge dess mitt icke sammanfaller med universums
mitt; ty ända till dess har den kraft att röra sig. Men precis detsamma kan man säga
om ett godtyckligt stycke av jorden, ja om jorden som helhet. Ty det vi nyss sagt
framgår icke på grund av någon storhet eller litenhet, utan det är gemensamt för allt som har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
