Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Materian - Materian som rumfyllande ämne - Fasta kroppars elasticitet - Materians atomistiska byggnad - De kemiska omvandlingarnas lagbundenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MATERIANS ATOMISTISKA BYGGNAD. DE KEMISKA OMVANDLINGARNA.
277
hastigt roterande, tunna, cirkelformiga skivor av mjukt järnbleck. Genom
centrifu-galkraften blir blecket synnerligen kraftigt spänt i radiell led och viker icke för den
betydligt hårdare pansarplåten. Likaså synes det medium vari två kroppar befinna sig ha
inflytande på deras relativa hårdhet; i allmänhet utgöres det omgivande mediet av luft,
men användandet av smörjoljor och dylikt förekommer ju även.
MATERIANS ATOMISTISKA BYGGNAD.
Ända sedan antikens dagar har människan sökt bilda sig en enhetlig uppfattning
om materian och de till densamma knutna fenomenen. Bakom materians många
synliga former har man sökt efter den förborgade princip, enligt vilken dessa former bildats,
i hopp om att därigenom kunna på ett enkelt sätt bringa reda i mångfalden.
Redan Demokritos anade att liksom orden och meningarna bildas av några få
bokstäver, vilka i olika kombinationer kunna återspegla tänkandets skiftande
föreställningar, så bildas materian av atomerna, dessa materians yttersta, för ögat oskönjbara
smådelar (jfr sid. 178).
Medeltidens kemister läto sig dock icke i allmänhet ledas av denna Demokritos’
lära, utan behärskades helt av Aristoteles’ lära om de fyra elementen, vilken även satt
sin prägel på Gebers i övrigt djuptänkta uppfattning av de kemiska förloppen (jfr
sid. 183).
Först med Boyle kommer atombegreppet åter i förgrunden (jfr sid. 187) ehuru nu
i en tack vare större kemiska erfarenheter mera genomarbetad form. Det skulle dock
taga lång tid innan atomuppfattningen kunde bli en säker vägledare genom de kemiska
processernas värld. Atomerna och de olika elementen måste först bli något mer än rent
spekulativa begrepp, de måste få andra egenskaper än blott form och rörelse för att
kunna göras till föremål för verkligt vetenskapligt studium.
De KEMISKA OMVANDLINGARNAS LAGBUNDENHET.
Införandet av rationella kemiska benämningar. Som ett första steg i strävan att
på ett mera förståndsmässigt sätt behärska kemiens ämnen och förvandlingar får man
räkna de bemödanden som mot slutet av 1700-talet gjordes att i ämnenas benämning,
nomenklatur, lägga in en uppgift om ämnenas art och uppkomstsätt. I detta avseende
hade dittills den största förbistring ägt rum, och benämningarna voro många gånger
direkt missvisande.
Den som mer än någon arbetade på system och ordning i benämningarna var den
franske kemisten Louis Bernard Guyton de Morveau (1737—1816), och han lyckades
intressera sina kolleger Lavoisier, Berthollet och de Fourcroy för saken, så att de
tillsammans utarbetade en nomenklatur, vilken 1787 publicerades under titeln Méthode de
Nomenclature Chimique. Denna nomenklatur utarbetades i uppenbar strid mot
flogiston-lärans gängse åsikter och kom därigenom att även i hög grad bidraga till den nya
kemiens utbredning. *
Uti de Morveaus nomenklatur uppdelades kemiens ämnen i element och föreningar.
Elementen indelades i 5 klasser: l:o syre, väte, kväve (samt de av Lavoisier förkastade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
