Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - UR MINA MEMOARER - Skytte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mörkblå, blåsten lagom med vackra blanka stråk
bakom kobbarna.
Svanarna fällde framför min granne. De voro
förbjudna och jag hoppades att han skulle låta bli att
skjuta. Det såg så ut. De lågo mycket nära hans
vättar och jag antog i min barnslighet, att han
beundrade deras skönhet.
Men plötsligt small det. Svanarna började springa
på vattnet och lyfte så småningom. Men en av dem
flög litet konstigt.
När vi efter slutad jakt träffades för att gå hem med
vår börda av knipor, frågade jag kamraten, varför han
skjutit och varför han dröjt så länge med att skjuta.
Jo, han hade legat och väntat på att få dem i linje för
att ta dem båda i ett skott. Patronerna ä dyra — — —
Jag nedkallade himlens förbannelse över hans huvud,
men han förstod mig icke.
Dagen efter hittades den ena svanen fastfrusen och
död i blåisen i mynningen av Väddöviken. Skytten
kom med halva svanen hem till mig och sade att han
unnade mig en stek, därför att jag på sätt och vis
varit med om jakten. Detta var min sista jaktdag i
Grisslehamn. Han fick behålla hela sin svan, och att
göra sak av tjuvjakten skulle ha omöjliggjort min
existens i trakten. Men jag lärde mig mycket av
rospiggarnas psyke under denna lilla konflikt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
