- Project Runeberg -  Tvångströjan /
133

(1916) Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

nu väntar oss?» ropade en kvinna, som hade ett dibarn
vid bröstet.

»Det är flera nybyggen, innan vi komma till
ödemarken», svarade far. »Tilmore ligger sextio mil söderut.
Sedan kommer Corn Creek. Till Beaver ha vi sedan
femtio mil. Därefter ligger Parowan. Så är det tjugu
mil till Cedar City. Ju längre vi komma från
Saltsjöstaden, desto sannolikare är det, att folket skall sälja
lifsmedel till oss.»

»Och om de inte göra det?» envisades samma kvinna.

»Då äro vi kvitt dem», sade min far. »Cedar City
är det sista nybygget. Vi måste dra vidare, det är
alltsammans, och tacka vår lyckliga stjärna, att vi äro kvitt
dem. Två dagsresor därifrån ha vi goda beten och
vatten. Det kallas Bergängarna. Ingen bor där, och där
skola vi låta våra djur hvila och beta, innan vi ge oss
i kast med öknen. Kanske vi kunna skjuta litet
villebråd. I allra värsta fall ska vi fortsätta resan så långt
vi kunna och sedan öfverge vagnarna, packa hvad vi
kunna på våra djur och tillryggalägga de sista
dagsresorna till fots. Vi kunna sedan äta upp vår boskap. Det
är bättre att komma till Californien utan en tråd på
kroppen än att lämna våra ben här, och det blir vår lott,
om vi ställa till strid.»

Sedan han ytterligare varnat för våldsamheter i ord
eller handling, upplöstes den improviserade
sammankomsten. Det dröjde länge, innan jag somnade den
kvällen. Min ursinniga vrede mot mormonen hade så hetsat
upp min hjärna, att jag ännu låg vaken, då min far
kröp upp i vagnen efter att ha gjort en sista rond för
att inspektera nattvakterna. De trodde, att jag sof, men
jag hörde mor fråga honom, om han trodde, att
mormonerna skulle låta oss oantastade lämna deras land.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:27:55 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tvangstroj/0137.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free