Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
platser,, såsom ursprungligen blifvit affcaladt, utan fordrade nu fem utom de tre
som de redan erhållit. Äfven häri fogade sig konungen, och for att bereda
det nödiga antalet ledigheter sökte han förmå fem af riksråden att frivilligt
taga afsked, men endast Hjärne, Snoilsky och Stockenström läto öfvertala sig.
Då beredde sig mössorna att genom riksdagen nå sitt mål, men då striden
här en gång blifvit upptänd, visade det sig, att Ostermann och de adliga
mössorna, hvilka af fruktan att drifva konungen till ytterligheter ej synas hafva
önskat en mera genomgripande förändring af rådkammaren, icke heller i denna
fråga mäktade styra sina ofrälse anhängare.
Anfallet utgick denna gång från justitie- och sekreta deputationerna, af
hvilka den senare i ett betänkande af den 2 april 1772 framstälde ej mindre än
tjugu anmärkningar mot rådet och, ehuru dessa till största delen voro ytterst
obetydliga, dock föreslog, att de tio medlemmar af 1769 års rådkammare som ännu
stodo qvar skulle förklaras förlustiga ständernas förtroende. Så långt ville
dock ej ens de ofrälse ståndens flertal gå, men den 11 april biföllo de en
betänkandet åtföljande reservation, som från afsättning undantog Vallvijk,
Sinclair och den för tillfället frånvarande Schwerin. Saken var således redan
afgjord, då den samma den 25 april förekom’på riddarhuset. Konungen
väntade emellertid, att adelns beslut åtminstone skulle blifva en hedersforklaring
för de afgående, men äfven detta hopp slog fel. Många af hattpartiet hade
nämligen, sedan det franska underhållet upphört, lemnat riksdagen, och
åtskilliga torde äfven hafva ansett det orådligt att genom ett fruktlöst motstånd
ytterligare öka söndringen mellan adel och ofrälse, hvaijemte Sinclair
jem-väl i denna fråga kan antagas hafva understödt mössorna. Nog af, äfven
riddarhuset biföll, ehuru blott med fem rösters öfvervigt, den ofvan nämda
reservationen, och sålunda blefvo genom alla fyra ståndens beslut
Ruden-sköld, Bjelke, Ulrik Scheffer, Hermansson, Beckfriis, Posse och Barck
utstötta ur rådet, der således ej mindre än tio platser nu skulle fyllas. I
främsta rummet återkallades de 1769 licentierade, men endast Funck,
Rib-bing och’Diiben mottogo kallelsen; de nya råd som utsågos voro
hofrätts-rådet Karl Johan Ridderstolpe, lagmannen Melker Falkenberg,
vice amiralen Kristofer Falkengrén, generalfålttygmästaren Anders
Reinhold Vrangel, kanslirådet Axel Arnell, hofmarskalken Karl Gustaf
Ehrencrona och öfversten Fredrik Ulrik Sparre, alla ifriga mössor
med undantag af Falkenberg som var hatt. Diiben blef kanslipresident,
och Sinclair mottog belöningen för sitt listiga, men föga ärliga ränkspel,
då sekreta utskottet nu egenmäktigt tilldelade honom det betingade
general-guvernörskapet i stället för Lieven som hemkallades. Konungens
förtroende hade han emellertid förlorat och synes aldrig fullt hafva* återvunnit
det samma.
Först sedan riksrådsvalen egt rum, firades ändtligen den 29 maj 1772
kröningen, hvars glans konungen genom vasaordens instiftande sökte
ytterligare förhöja. Såsom vanligt svuro konung och ständer vid detta
tillfälle hvarandra sina eder, men i hemlighet var den förre nu betänkt på att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
