Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra samlingen - Hur adjunkten fick prostdottern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUR ADJUNKTEN FICK PROSTDOTTERN
I samma ögonblick ryckte hon till och blev helt förskräckt.
Vad var det hon hörde? Hon lyssnade andlöst och
ansträngt. Jo, det var bestämt någon, som stod och grät ute
i nästa rum.
Hon förmodade, att någon av de främmande hade
kommit hem, och hon gick in i salen för att se vem det var.
Där inne hörde hon gråtandet mycket tydligt, men hon såg
inte en levande varelse i rummet. Matsalen var stor, men
där fanns intet ställe, där någon kunde dölja sig. Inte desto
mindre gick prostdottern och tittade både under bordet och
bakom rottingstolarna. Hon såg efter i kaminvrån, i skåpet
och bakom dörrarna. Det fanns ingen människa i rummet.
Men allt under det hon sökte, hörde hon tydligt, att det
var någon, som grät. Och gråtandet kom från en plats i
närheten av fönstret, ungefär där adjunkten hade stått, när
han hade friat till henne.
Prostdottern försökte säga sig själv, att det inte var
något annat än inbillning. Hon bet samman tänderna och
närmade sig modigt det ställe, varifrån gråtandet kom, och
tänkte, att nu skulle det väl upphöra. Men det var ingen
inbillning, suckandet och snyftandet hördes alltjämt. Någon
grät hopplöst och förtvivlat på bara två stegs avstånd ifrån
henne. Det var ett sådant snyftande, som när en människa
slår händerna för ansiktet och kastar sig ner och gråter, som
om hon ville gråta sig till döds.
Till sist blev hon så rädd, att hon måste sätta sig ner på
en stol för att inte svimma. Och där satt hon en hel kvart
alldeles stilla och hörde på, medan den osynliga fortfor
att gråta.
Hon kunde inte röra en lem, hon kunde inte fly, hon
kunde inte ropa. Hon satt likblek med sammanknäppta
händer, och vid varje ny snyftning ryckte hon till av
förskräckelse.
En enda gång under hela tiden rörde hon sig. Det föll
henne in, att gråtandet kunde komma från någon utanför
fönstret. Hon tvang sig att stiga upp och öppna fönstret
och se ut, men hela gården låg öde, och hon sjönk åter
ner i sin stol.
245
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
