Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Lennart Croneld och hans farfarsfar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vändning. I förhoppning därpå, hade konungen nyss
vidtagit viktiga dispositioner, beräknade att på detta håll
fortsätta offensiven.
- Jag fann därute en Savolaks jägare, som sade
sig medföra bref, anmärkte öfversten.
- Skulle det vara Croneld? Låt strax kalla hit
honom.
- Det var en sårad, som rymt från lasarettet och
kanske talade uti yrsel.
- En spenslig ung gosse, brunt hår, blå ögon,
resolveradt temperament?
- Fullkomligt. Så knäckt han var af blessyren,
såg jag aldrig en desperatare pojke.
- Au revoir, min öfverste. Vänta mig här, i händelse
omständigheterna skulle påkalla ett krigsråd.
Och konungen skyndade, åtföljd af en adjutant och
en kammartjenare, till fältlasarettet i byn.
Fältskärn hade slutat första förbandet kring Lennart
Cronelds blessyr, och den sårade kände sig bättre, ehuru
mycket matt, när konungen trädde in och nådigt efterfrågade
såväl hans, som de öfrige sårades tillstånd.
- Se där min stafett, som förtjent sina sporrar!
Hur är det, Croneld? Bra, vill jag hoppas?
- Bra, ers majestät! svarade den lille sergeanten
med ett tacksamt och lyckligt leende. Denna gång förmådde
han ej göra front.
- Hvad är det? Ett pikstygn? Icke dör man ar
sådana skråmor. Man har sagt mig, att du medför bref
från Nyslott.
- Ja, ers majestät.
Och Lennart framtog brefvet, hvilket han, ännu
halft sanslös, hade gömt under hufvudgärden, när man
afklädde hans uniform. Konungen bröt det otåligt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
