Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Tjuguförsta kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
egen värdighet och aktningen för religionen icke tilläto honom
att taga pa sig skulden av ett fingerat äktenskapsbrott, och han
ännu mindre ville, att hans hustru, efter det att han förlåtit henne
och åter givit henne sin kärlek, skulle bli överbevisad om
äktenskapsbrott och ställd vid skampålen. Även av andra, ännu
viktigare skäl ansåg han en skilsmässa för något omöjligt.
Vad skulle det i händelse av skilsmässa bli av hans son? Att
överlämna honom åt modern var omöjligt. Den frånskilda
modern skulle ha sin egen illegitima familj, i vilken han skulle
intaga en styvsons ställning och hans uppfostran med största
sannolikhet bli försummad. Eller skulle han behålla sonen hos sig? Han
visste, att det skulle se ut som en hämnd från hans sida, och det
ville han icke. Och dessutom föreföll en skilsmässa honom
omöjlig, alldeles särskilt därför att han genom att samtycka till den
skulle störta Anna i fördärvet. De ord, som Darja Alexandrovna
sagt honom i Moskva, hade djupt inpräglat sig i hans minne,
nämligen att om han beslutade sig för en skilsmässa och därvid tänkte
endast på sig själv och icke på Anna, skulle Anna gå räddningslöst
förlorad. Att samtycka till skilsmässan, återge hustrun friheten,
det var enligt hans åsikt liktydigt med att beröva sig själv det
sista, som ännu fänglade honom vid livet, barnen som han
älskade, och att undanrycka henne det sista stödet på det godas väg
och störta henne i fördärvet. Han visste, att hon som frånskild
skulle förena sig med Vronski och att denna förbindelse skulle
vara olaglig och brottslig, därför att enligt kyrkans lagar ett nytt
äktenskap är otillåtligt för hustrun, så länge den första mannen
ännu lever. ”Hon kommer att leva tillsammans med honom och
om ett eller två år kommer antingen han att överge henne eller
hon att ingå ett nytt förhållande”, sade sig Alexei Alexandrovitsj.
”Och jag, som givit mitt samtycke till denna skilsmässa med dess
olagliga följder, kommer att bära skulden till hennes fördärv.”
Allt detta hade han begrundat otaliga gånger, och han var övertygad
om att en skilsmässa ingalunda var något så utomordentligt enkelt,
som hans svåger påstod, utan snarare något absolut omöjligt. Intet
av det, som Stepan Arkadjevitsj sade, ansåg han riktigt. Han hade
tusende invändningar mot varje mening, men han hörde på honom
i den känslan, att i dennes ord kom till uttryck denna mäktiga,
brutala kraft, som gav hans liv dess riktning och som han måste
underkasta sig.
”Frågan är endast, på vad sätt, på vilka villkor du förklarar dig
samtycka till skilsmässan. Hon begär ingenting, hon vågar icke
be dig om något. Hon överlåter allt åt ditt ädelmod.”
”Min Gud! Min Gud! Varmed har jag gjort mig förtjänt av
detta?” tänkte Alexei Alexandrovitsj vid tanken på detaljerna av
en skilsmässoprocess, vid vilken den äkta mannen tagit skulden
på sig. Och av skam slog han händerna för ansiktet, liksom
Vronski en gång hade gjort.
”Du är upprörd, och det finner jag mycket begripligt. Men om du
funderar på saken . .
”Och om någon slår dig på den högra kinden, så vänd även den
23. — Anna Karenina. 353
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
