Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Tjuguförsta kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Jag fruktar, att hon själv icke har någon riktig förståelse för sin
belägenhet. Hon är icke i stånd att bedöma den”, svarade Stepan
Arkadjevitsj, som återvunnit fattningen. ”Hon känner sig
förkrossad, faktiskt förkrossad av din storsinthet. När hon läser ditt
brev, är hon icke i stånd att säga något, utan hon kommer endast
att sänka huvudet ännu mer.”
”Ja, men vad skall jag göra under sådana förhållanden? . . .
Hur skall jag kunna komma till klarhet därom? . . . Hur skall
jag få veta, vad hon önskar?”
”Om du tillåter mig att uttala min mening, så vill jag säga, att
det tillkommer dig att bestämma de mått och steg, som du anser
nödvändiga för att göra slut på denna belägenhet.”
”Du tycker således, att det måste få ett slut?” sade Alexei
Alexandrovitsj. ”Men hur?” tillade han. ”Jag ser ingen möjlig
utväg.”
”En utväg ges det i varje belägenhet”, svarade Stepan
Arkadjevitsj, som nu blev livligare och reste sig upp. ”Det gavs en tid,
då du önskade skilsmässa . . .Om du nu kommit till den
övertygelsen, att ni icke längre kunna göra varandra lyckliga . .
”Det ges olika begrepp om lycka. Men låt oss antaga, att jag
är med om allt och avstår från varje önskan. Vilken utväg ges
det då ur vår belägenhet?”
”Om du vill veta min åsikt”, svarade Stepan Arkadjevitsj, ”så
kommer hon aldrig att uttala det, men det ges endast en utväg, och
hon kan önska endast den, nämligen upphävandet av det
nuvarande förhållande och ett åsidosättande av alla därmed förknippade
minnen. Enligt min åsikt är ett klart formulerande av ett nytt
ömsesidigt förhållande oundgängligen nödvändigt. Och detta
förhållande kan gestalta sig varaktigt, endast om båda parterna äro fria.”
”Det är skilsmässan”, sade Alexei Alexandrovitsj med en min av
motvilja.
”Ja, jag är av den åsikten, att skilsmässan, ja, att skilsmässan . .”
började Stepan Arkadjevitsj, stammande och rodnande. ”Det är
en i varje hänseende förståndig utväg för äkta makar, som stå i
ett sådant förhållande till varandra som ni. Vad skola äkta makar
taga sig till, då de ha funnit, att de icke längre kunna leva
tillsammans med varandra? Och något sådant kan alltid och överallt
förekomma.”
Alexei Alexandrovitsj suckade tungt och slöt ögonen.
”Det återstår endast en punkt att överväga, nämligen huruvida
den ena av makarna önskar ingå ett nytt äktenskap. Varom icke,
så är saken mycket enkel”, förklarade Stepan Arkadjevitsj, som nu
allt mer och mer frigjorde sig från sin förlägenhet.
Alexei Alexandrovitsj rynkade pannan, mumlade något för sig
själv, men svarade ej något. Allt det, som Stepan Arkadjevitsj
fann så utomordentligt enkelt, hade Alexei Alexandrovitsj redan
begrundat hundra, ja, tusen gånger. Allt detta föreföll honom
ingalunda enkelt, det föreföll honom tvärtom absolut omöjligt. Sedan
han nu lärt känna detaljerna av en skilsmässoprocess, föreföll
honom en skilsmässa alldeles omöjlig, därför att känslan för hans
352
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
