- Project Runeberg -  Tolstoj intime /
19

(1923) [MARC] Author: Lev Lvovich Tolstoy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Minnen från mina yngre dagar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Klockan är halv nio, och sedan vår kära
engelska guvernant givit oss våra tekoppar, väl
utspädda med mjölk, låter hon oss förstå, att det
är tid att gå till sängs och att vi måste gå och
säga godnatt till våra föräldrar. Min syster
Masja och jag gå ned till min fars arbetsrum,
där vi finna honom utsträckt på en stor divan
med en bok i handen. Det är hans vanliga
lästimme. Jag klättrar upp på soffan och ger honom
en kyss. Han är på mycket gott lynne och
hoppar plötsligt upp och börjar leka med oss. Han
springer ut i det lilla mörka rummet alldeles
utanför sitt arbetsrum och gömmer sig bakom en
dörr.

»Titta, han kommer», mumlar min far i en
hemlighetsfull ton, då han tittar in i det mörkaste
hörnet av rummet. Min syster och jag hänga oss
fast vid starka händer, och vi stirra liksom han
på denna osynliga varelse, som han har
framkallat i vår fantasi. »Här är han, han kommer, han
kommer», viskar han.

Min far rör sig tyst på tåspetsarna och kryper
bort i det mörka hörnet. Vi veta mycket väl, att
han bara skämtar, och vi småle, men vi äro i alla
fall litet rädda.

Så kilar min far tvärt ut ur rummet och rusar
upp för trapporna. Vi springa efter honom och
följa honom in i det stora förmaket, där han
springer runt det stora bordet, som alltid står
mitt på golvet. Vi följa och försöka få fatt i
honom. Andfådd stannar han och tar oss båda upp
i sina armar. Sedan bär han oss fram till fönstret,
där vi titta ut i den underbart strålande
februarikvällen.

Fönstren äro betäckta med frost, men därute är
det så ljust som på dagen och vi ha alla en
oemotståndlig önskan att gå ut och titta på den vita

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:48:43 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tintime/0021.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free