Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Något om färger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av bariumsulfat och zinksulfid och
fram-ställes genom en fällningsprocess, som i
korthet kan beskrivas sålunda:
Tungspat (bariumsulfat) glödgas
tillsammans med kol, varigenom det reduceras till
bariumsulfid. Denna löses i vatten, och i
den erhållna lösningen hålles en utspädd
lösning av zinksulfat, som måste vara
fullkomligt fritt från järn. Nu inträffar en
dubbel omsättning, vid vilken ur de
vatten-iösliga föreningarna bariumsulfid och
zinksulfat bildas de båda olösliga ämnena
bariumsulfat och zinksulfid, som bägge är
vita. Den på så sätt erhållna fällningen
tvättas med vatten och torkas. Den måste
för att bli användbar till färg glödgas och
hastigt avkylas i kallt vatten, ånya malas
och torkas.
Litopon är ett fint och tätt pulver, som
tack vare sitt relativt låga pris i stor
utsträckning användes i oljemåleriet.
Täckförmågan är större ju större halten
zinksulfid är. Den vanligaste sorten litopon, som
betecknas med rött sigill, innehåller c:a 70
°/o bariumsulfat och 30 °/o zinksulfid. De
vanligaste sorterna äro
litopon, brons-sigill med 50 % zinksulfid
„ grönt „ „ 32—34°/o „
„ rött „ „ 3O°/o „
„ vitt „ „ 26%
„ blått „ „ 22 %
„ gult „ „ 15 % „
Litopon är olösligt i vatten men löses
delvis i även utspädda mineralsyror under
utveckling av svavelväte. Härav påverkas
litopon icke, varför det är luftäkta, men det
tål icke att blandas med sådana färger, som
i sin tur är känsliga för svavelväte, som
t. ex. blyvitt och kromgult. Litopon är icke
ljusäkta, vilket är dess största svaghet. Det
mörknar nämligen vid stark belysning, men
återtar sin färg i mörker. Man har med
många medel försökt upphäva denna
olägenhet, och man har också lyckats att få
fram tämligen ljusäkta litopon. En annan
olägenhet är att litoponuppstrykningar är
föga hållbara utomhus. För målning på
järn är litopon dessutom olämpligt,
eftersom därigenom bildas syror, som
förorsakar röstning.
Titanvitt torde vara vårt yngsta
oorganiska färgstoff. Det framställdes nämligen
i fabriksmässig skala först år 1918 och
uppfanns av två norrmän, P. Farup och G.
Jebsen. Dessa började år 1909 sina arbeten
med att tillgodogöra sig det på Norges
västkust rikligt förekommande mineralet
ilme-nit. Detta minerals bearbetning börjar med,
att det upplöses i svavelsyra, varigenom
man erhåller en lösning av titan- och
järnsulfat. Genom att koka denna lösning
utfäller man meta-titansyra, som sedan
glödgas till vattenfri titandioxid. Denna bildar
utgångsmaterialet för framställning av
titanvitt i dess olika typer. Om man i
lösningen uppslammar blanc fixe, utfälles vid
kokningen titansyran på bariumsulfatet och
man erhåller vid den efterföljande
glödg-ningen ett kompositionspigment av
titandioxid och blancfixe. Det är detta man i
allmänhet kallar titanvitt.
Detta är ett kemiskt fullkomligt
indiffe-rent ämne, som icke löses i vatten, syror
eller alkalier, och som icke påverkas av
svavelväte. Det bidrar icke heller på något sätt
till linoljans torkning, varför en med
titanvitt målad yta förblir tämligen mjuk, något
som dock kan avhjälpas genom blandning
med zinkvitt.
En titanvittuppstrykning i olja har den
egendomliga egenskapen, att den utsatt för
väder och vind kritar av sig, d. v. s. ytan
avnötes undan för undan i form av damm,
vilket gör, att den håller sig renare än t. ex.
en zinkvittuppstrykning. Denna avnötes i
$2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
