Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Något om färger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Blyvitt saluföres dels oblandat, s. k.
kemiskt ren kvalitet, dels uppblandat med
tungspat i billigaste kvaliteter. Genom att
pröva färgstoffets löslighet i salpetersyra
kan man lätt avgöra, om blyvitt innehåller
tungspat eller ej. Förhållandet är
nämligen det, att tungspat icke är lösligt i
salpetersyra.
För att minska den något gulaktiga tonen
brukar man vid fabrikationen tillblanda en
smula berlinerblått eller indigo.
Kremservitt är ett i konstnärsmåleriet
använt, särskilt rent blyvitt, vilket
ursprungligen framställts i Klagenfurt i Krems.
Pattisons blyvitt utgöres av blyoxidklorid
och framställes genom att fälla en varm
koncentrerad lösning av blyklorid med en
koncentrerad kalklösning. Denna färg har
ingen större betydelse.
En annan vit blyfärg av något
vidsträcktare användning är blysulfat, som utan rätt
kallas ogiftigt blyvitt. Det framställes,
genom att en lösning av ett blysalt, t. ex. nitrat
eller acetat, försättes med utspädd
svavelsyra. Den erhållna färgen är rent vit men
har mindre täckförmåga än vanligt blyvitt.
Bastikt blysulfat användes bl. a. i
Amerika i en viss utsträckning till målning,
liksom även blandfärgstoffer, som innehåller
blysulfat och zinkoxid.
Den viktigaste av de vita färgstoffer, med
vilka man velat ersätta blyvitt är zinkvitt,
zinkoxid. Framför blyvitt har det fördelen
av att vara betydligt mindre giftigt.
Zinkvitt är visserligen ingalunda alldeles
ofarligt, men det han till skillnad från blyvitt
utan risk användas till inomhusmålning.
Ett annat lika viktigt företräde är dess
luftäkthet. Zinkens sulfid är vit, och zinkvitt
ändrar därför icke färg under inverkan av
svavelvätehaltig luft. Zinkvitt kan även
blandas med vilka andra färgstoffer som
helst. Däremot bildar zinkvitt med olja icke
ett lika segt och starkt skikt som blyvitt, och
icke heller torkar linolja väl genom
zinkoxidens inverkan, varför man måste tillföra
torkmedel till zinkvittfärg.
Zinkvitt är ett synnerligen allmänt använt
färgstoff, och det tillverkas också i väldiga
kvantiteter i England, Tyskland, Holland,
Belgien, Frankrike, Förenta Staterna och på
senare tid även i Sverige. Det är efter två
olika metoder man tillverkar zinkvitt. Dels
framställes det ur den rena metallen och
dels ur zinkmalmer. Metoderna kallas den
direkta och den indirekta. Zinkvitt är ett
betydligt yngre färgstoff än blyvitt. Undei’
det att det sistnämnda är känt från antiken,
är det först från år 1781, som zinkvitt
använts.
Den direkta metoden går till så, att
metallen upphettas till hög temperatur i stora
retorter av gjutjärn eller eldfast lera, varvid
zinken förgasas. Härvid förenas
metallångan med en varm luftström, som verkar
oxiderande, och den därvid bildade
zinkoxiden får avsätta sig i en serie efter
varandra placerade kammare, ju längre bort
från retorten, desta finare blir zinkvittet.
Vid den indirekta metoden är
utgångsmaterialet en zinkmalm, zinkblände eller
galmeja. Dessa malmer blandas med kol
och upphettas starkt, varunder de reduceras
och metallisk zink bildas, som i gasform
oxideras med en luftström. Zinkoxiden får
liksom vid den direkta metoden avsätta sig
i en serie kammare. I den första av dessa
är oxiden uppblandad med en stor mängd
zinkmetall och kol. Det är dessa ämnen,
som ger den en grå färg, zinkgrått.
Ett vitt färgstoff, som trots många brister
användes i stor utsträckning är litopon, som
började tillverkas i mitten av 1800-talet och
i förbättrad form framställdes år 1874
under namn av Orrs zinkvitt efter uppfinnaren
eller zinkolith. Färgstoffet är en blandning
51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
