Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 254 —
inträdde till hans stora förvåning en dam med åtdragen
taftshufva.
»Det var då ett riktigt kärt besök», sade
gumman, då hon fick se hvem det var. — Nu kan jag
for-stå hvad Stina roade sig med i regnet! Men, hon
visste väl» tillade hon småleende, »att gamla tant hade
en vacker riddare att bjuda på till sällskap. — Stig
fram då, min snälla Ulrika, och stå icke kvar hela
aftonen vid dörren. — Här har du intet att frukta utan
lägg af hufvan och saloppen. — Vår vackre riddare
får icke bortröfva dig, då du är under mitt tak. I
min närhet, ser du, förfryser fjärilen vingarna och han
blir lika oskyldig som törnrosknoppen.»
Ulrika var rent af gudomlig, tyckte Svenske, dä
hon, efterkommande gummans uppmaning, och sedan
hon, efter att hafva aflagt regnkappan och den korta
rundskurna saloppen, med en öm omfamning hälsat
henne, tog plats i fönstersmygen. Hennes ponceauröda
robe framhöll också på ett utmärkt sätt den friska
rodnaden på hennes kinder.
Svenske, som till tant Beatas stora förvåning
fattat sin hatt för att aflägsna sig, stod där, tafatt
och tvehågsen, midt på golfvet, under det att hans
beundrande ögonkast följde Ulrikas minsta rörelser. Ju
mera han såg på henne, dess mera tänjbar syntes
honom tiden, dess mindre den fara hvari biskopen
sväfvade. I-Ian kunde ju dröja kvar några ögonblick till,
tänkte han, och sedan gå till mötesplatsen, där skulle
han nog i rätt tid träffa biskopen ... och nästan
omärkligt föllo hatten och kappan åter ned på stolen.
Hans gamla tant tydde hans fundersamma min som
blyghet och uppbjöd därför all sin godlynta rättfram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
