Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Det stora genombrottet (1815—1914) - Järnhantering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Järnhantering 259
rollen inom den svenska järnhanteringens första led,
masugnsproces-sen, fastän i betydligt mindre grad än tidigare, av dubbel eller
tredubbel anledning. Sålunda fick Sverige redan tidigt en tillverkning
av kokstackjärn, alltså efter samma metod som sedan 1700-talets stora
genombrott dominerar masugnsdriften i nästan alla andra länder. Det
järn som framställdes med koks blev visserligen icke lika
högkvalifi-cerat som träkolstackjärnet utan endast utgångsmaterial för s.k.
han-delsjärn, avsett för ändamål som ställa mindre anspråk än det på
träkolstackjärn grundade smidbara järnet. Den svenska tillverkningen
av kokstackjärn har genomgående vuxit så starkt att det nu (1941) ej
betyder mycket mindre än träkolstackjärnet. För det andra fick man
under det nuvarande århundradets första årtionde en ny process,
genom användning av elektrisk kraft för bränsleändamål i
masugnarna. Denna process har kanske icke fullt motsvarat vad man till
en början väntade av den och förutsätter förening med antingen
träkol eller koks i masugnarna, men naturligtvis i bägge fallen till
mindre kvantitet än i vanliga masugnar. För det tredje har
tack-jämsbehovet starkt avtagit i förhållande till det smidbara järnet,
därigenom att martinugnarna alltid behöva väsentliga mängder skrot
och kunna gå nästan hur långt som helst i användning av detta
utgångsmaterial i tackjärnets ställe. Följande siffror för år 1939 kunna
ge en föreställning om de olika bränslenas relativa roll. I vanliga
masugnar voro träkolen något viktigare än koksen; men koksen
svarade likväl för 45 % av tillverkningen i sådana ugnar. Emellertid
voro träkolen betydligt viktigare i de elektriska masugnarna — som
sammanlagt tillverkade 13 % av tackjärnet; och träkol befanns
därför medverka vid omkring 61 % av allt tackjärn, varvid tydligen
elektricitetens liksom skrotets roll alldeles måste lämnas å sido. Så
mycket är alltså på den punkten kvar av Sveriges och den övriga
världens historiska masugnsbränsle.
Den absoluta mängd tackjärn som ligger till grund för dessa siffror
var 1939 ungefär 644 000 ton. Mot dessa svarade samma år en
produktion av smidbara mellanprodukter på icke mindre än 1 180 000
ton. Om den genomsnittliga tackjärnsförlusten vid färskning sättes
till 7.81 %, skulle i det allra närmaste hälften av det smidbara järnet
ha härstammat från skrot i stället för tackjärn. Detta utgör resultatet
av föreningen mellan martinprocessens övervikt inom järnhanteringen
som helhet och skrotanvändningens övervikt inom martinprocessen
själv. I motsats till vad som nyss sades om träkolet är detta en frukt
av nya tider, men samtidigt utgör det en av anledningarna till att
ett land som Sverige nästan utan egna stenkolstillgångar kan
konkurrera, därför att det spar på tackjärn och därmed på bränsle.
Koksmasugnarna äro alltid många gånger större produktionsenheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
