Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Det stora genombrottet (1815—1914) - Järnhantering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
258 Det stora genombrottet (1815—1914)
i och för sig enkla sättet att man infodrade ugnarna med kalk, som
band fosforn och därigenom dessutom skapade en förening av
fosfor och kalk, som visade sig i hög grad värdefull i egenskap av
gödselmedel för jordbruket. Det var den s.k.
Thomas-Gilchrist-metoden, numera vanligen helt enkelt kallad thomasmetoden eller
den basiska metoden, som uppfanns ytterligare ungefär tio år senare,
mot 1870-talets slut, fastän också den behövde någon tid för att slå
igenom; i överensstämmelse med metodens ena namn kallas det
därpå grundade gödselmedlet tomasfosfat. När den basiska processen
bröt igenom, föreföll måttet rågat för den av ödets slag redan så
ofta träffade svenska järnhanteringen; och en av Sveriges främste
metallurger på den tiden, dåvarande professorn vid Tekniska
högskolan Richard Åkerman, förklarade för generationer av sina
bergselever att denna process måste betraktas som ”sista spiken i den
svenska järnhanteringens likkista”. I verkligheten upptogs emellertid
basisk martintillverkning i Sverige redan inom ganska få år, närmare
bestämt år 1890. Alla spådomar om den urgamla näringens
undergång ha hittills vederlagts av utvecklingen, tack vare förmågan av
anpassning efter det sig ständigt förändrande läget.
Emellertid har resultatet genom denna formulering kommit till
alldeles för svagt uttryck. Resultatet har nämligen blivit en
framställning av smidbart järn på 1 100 000 å 1 200 000 ton omedelbart
före det andra världskrigets utbrott, ett belopp som utgör mer än
tjugu gånger kvantiteten under tiden för den svenska
järnhanteringens starkaste ställning på den europeiska marknaden. När detta
(i maj 1941) skrives, te sig utsikterna för det svenska järnets
avsättning t.o.m. alldeles ovanligt fördelaktiga, vartill dock
rustningsindustriernas fruktansvärda expansion medverkar, så att antaganden om
utvecklingen på längre sikt få göras med försiktighet. Men
visserligen har Sveriges andel i världens järnproduktion samtidigt gått ner
enormt, från kanske 30 å 35 % till 0.6 å 0.8 %. Detta innebär
tydligen att världens totala järnproduktion har blivit kanske 800 å 1 000
gånger så stor som den var omkring 1700-talets mitt. Fördelarna härav
ha kommit alla länder till godo i deras egenskap av
järnkonsumenter, och intet tvivel råder om att varje svensk har vunnit ofantligt
i materiell välmåga på vad som föreföll vara ett dråpslag för
Sveriges förnämsta stapelindustri.
Som man lätt inser, resulterade förändringen närmast i att
färskningen övergick från träkol till stenkol. Det härdfärskade järnet eller
välljärnsprodukterna, det smidbara järn som framställes med träkol,
utgjorde vid det andra världskrigets utbrott endast 2.4 % av
totalmängden i Sverige framställda mellanprodukter, efter vikt räknat.
Samtidigt har emellertid träkolet fortsatt att spela den främsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
