Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Det stora genombrottet (1815—1914) - Förutsättningar och innebörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252 Det stora genombrottet (1815—1914)
att det dessförinnan hade varit den mest konservativa eller
oföränderliga näringen. I samband med hela denna andliga klimatförändring
företogs en nästan fullständig utrensning av den näringsreglering som
närmast härstammade från merkantilismen men som i verkligheten
till stor del planlöst hade övertagits från Medeltiden. I jämförelse
med vad som på det sättet förverkligades kom t.o.m. en sådan
radikalism som Chydenius’ till sist att te sig ganska tam.
I samband med denna sinnesändring, primärt mer som dess verkan
än som dess orsak men sekundärt också i hög grad som orsak, har
man att uppfatta folkökningen. Att den var sekundär framgår av att
dess innebörd icke låg i ökad vilja att sätta bam i världen utan i att
flere födda barn levde över, med andra ord icke i ökad nativitet utan i
minskad mortalitet. Dödlighetens nedgång var sannolikt till någon del
föranledd av förbättrad socialhygien och läkarvård, fastän dessa
företeelser kanske mindre inverkade på folkmängdens storlek än på de
levandes hälsa och därigenom på deras effektivitet. Det är ganska lätt
att visa att huvudanledningen till dödlighetens nedgång låg i bättre
försörjning, framför allt bättre näring, och att alltså de medicinska
förbättringarna huvudsakligen voro det medel att låta befolkningen
överleva som kom till användning. Men sedan folkökningen ändå
hade blivit verklighet, så fick den en ytterligt stark inverkan på alla
de andra sociala faktorerna. Förändringen var kanske mindre i
Sverige eller i Norden än i flertalet länder, ty folkmängdsöverskottet
under 1700-talet kan åtminstone tänkas ha varit större hos oss än i
flertalet andra länder; men också här blev förändringen under
1800-talet mycket viktig. Mot en folkökning under senare hälften av
1700-talet på 5.5 %o om året steg folkökningen i Sverige under 1800-talets
två hälfter till 8.1 resp. 7.6; och den — i och för sig ganska svaga —
nedgången under 1800-talets senare hälft berodde icke på nedgång i
den naturliga folkökningen utan på utvandring. 1800-talets folkökning
har säkerligen varit utan motsvarighet under något föregående
århundrade av Sveriges eller mänsklighetens historia.
Städernas tillväxt, urbaniseringen, var ännu en annan och för
Sveriges del mer genomgripande sida av förändringen; den
sammanhängde såväl med industrialiseringen som med folkökningen. Mot en
andel för städerna av 10 % ännu år 1850 har andelen 1940 blivit
44 % (sammanlagt för städer och stadsliknande samhällen,
munici-palsamhällen, som saknade motstycke i äldre tider). T.o.m. denna
senare siffra är för låg om man vill lära känna folkmängden i alla
tättbebyggda samhällen; det erbjuder någon ledning för att bedöma
denna fråga när det tillägges att gruppen av kommuner med över
hälften av befolkningen sysselsatt inom jordbruket år 1935 icke
innefattade mer än 41 % av totalbefolkningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
