Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Det stora genombrottet (1815—1914) - Förutsättningar och innebörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förutsättningar och innebörd 251
skulle ha varit, om dess territorium hade förblivit sådant det var före
frederna i Brömsebro och Roskilde; detsamma gäller Sveriges
klimatiska förhållanden, som icke tillåta samma användning av
sjökommunikationer som av samfärdseln till lands.
Hur mycket landkommunikationernas utveckling betydde i Sverige
framgår bland annat av den viktiga förändringen att de särskilda
landsdelarnas inbördes isolering tog slut. Ännu i slutet av 1860-talet
kunde Norrland råka ut för en sådan olycka som nära nog hungersnöd,
trots att skörden i de sydligare landsdelarna icke hade varit allt för
dålig, och orsaken var att järnvägsnätet då ännu icke hade vuxit ut
över landets norra delar; sedan detta skett har ingen motsvarighet
förekommit eller kunnat förekomma.
Nästan allt som nu har sagts kan också betecknas med uttrycket
industrialisering. Länge höllo de icke agrariska näringarna föga mer
än jämna steg med jordbruket i fråga om att sysselsätta befolkningen,
också om de förmodligen i allmänhet beredde sin befolkning en något
högre levnadsstandard än lantbefolkningen. Jordbruksbefolkningens
andel i totalbefolkningen företedde ingen väsentlig nedgång före 1870,
då den ännu var så väldig som 72.4 %; och jordbruksbefolkningens
absoluta nedgång inträffade ej förrän efter 1890 samt höll sig inom
ganska måttliga gränser ända fram till 1920-talet. Men den senaste
siffran, som visserligen är grundad på en enbart partiell folkräkning
år 1936, visar en andel för jordbruksbefolkningen som är jämnt
hälften av 1870 års, 36.2 %; för första gången i Sveriges historia
försörjde industrien därefter ett större antal människor än jordbruket.
Och denna utveckling har väl att märka gått tillsammans med
ojämförligt större omvälvningar också på jordbruksområdet än någonsin
förr i historien.
Liksom bakom de flesta mänskliga förändringar finner man som
drivkraft till allt detta också en ändrad sinnesförfattning. I äldre tider
förläde människorna nästan alltid guldåldern till det förflutna;
Hora-tius har givit den tankegången ett ryktbart uttryck genom satsen att
föräldrarnas tidsålder var sämre än farföräldrarnas men att vår egen
tid var ännu sämre och skulle följas av den allra sämsta. I stället för
en sådan uppfattning uppkom redan under upplysningstiden dess
motsats; och med utgångspunkt därifrån blev 1800-talet bärare av
utvecklingsoptimismen, tron på att guldåldern var det som man
befann sig på väg till, tron på att nutiden endast överträffades av en
enda tid, nämligen framtiden, tron på att framsteget var
mänsklighetens naturliga utvecklingstendens, som alltid med god vilja och gott
förstånd kunde förverkligas. Den väldiga andliga strömkantring som
här kom till stånd medförde av självklara skäl verkningar på alla
ekonomiska områden men utan tvivel starkast inom jordbruket, därför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
