Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var den insigtsfulle, frisinnade kameralisten, landshöfdingen Anders Peter
Sandström, adlad Sandströmer.
Mindre intresserad tycktes regeringen vara för en tidsenlig lösning af
representationsfrågan. Enligt ständernas begäran tillsattes i början af år
1846 en komité för att fullständigt utveckla grunderna för
nationalrepresentationens ombildning. Under det lifliga strider i pressen pågingo emellan
förfäktarne af klassvalen å ena sidan och förkämparne för de allmänna valen
å den andra, utförde komiteen sitt arbete, och slutet blef ett
representationsförslag med tvåkammarsystem, valcensus och graderad röstskala, för öfrigt
bygdt på grundsatsen af samfälda val, dock med den väsentliga
inskränkningen, att konungen sjelf skulle ega att utnämna en tredjedel af första
kammarens ledamöter för lifstid, hvaremot dock två tredjedelar skulle utses af
särskilda länsnämder. Förslaget
framlades visserligen för rikets ständer,
som den 15 november 1847 åter
sammanträdde till riksdag, men utan
att regeringen sjelf väckte någon
proposition i ämnet. Också blef det
samma vid föredragningen i
ståndens plena i december 1847 utan
nämnvärd öfverläggning lagdt till
handlingarna.
Landtmarskalksstafven fördes vid
denna riksdag af presidenten i
kammarkollegiet, grefve Gustaf Adolf
Sparre och, efter dennes
utnämning till justitiestatsminister, af den
34-årige stabschefen hos kronprinsen
Karl, grefve Henning Ludvig
Hugo Hamilton, hvilken nu
började den glänsande politiska bana,
hvars plötsliga slut våra dagar
be-vitnat Talmännen voro de samma
Med skäl kunde konung Oskar vänta, att de »folkvalda» stånden nu
liksom 1844 skulle med tacksamhet och förtroende omfatta både honom och
hans regering. Men detta blef långt ifrån fallet. De radikale — och det var
dessa, som beherskade omröstningarna i borgar- och bondestånden — hade
väntat vida mer af den frisinnade konungen, än de fått, och kände sig
ingalunda tillfredsstälda af reformerna på kriminal- och civillagstiftningens eller
den ekonomiska lagstiftningens område allena. Det var omfattande politiska
nydaningar, framför allt en fullständig omskapning af riksdagsordningen,
man från denna sida fordrade, och då regeringen syntes likgiltig härför,
började äfven hennes folkgunst på ett betänkligt sätt blekna. Och anmärk-
74. Anders Peter Sandströmer
(1804—1857).
som vid föregående riksdag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
