Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skapad till att göra nytta; sjelf ytterligt verksam, fordrade
han, att alla andra äfven skulle vara det. Att han ej förut
tvingat Olof att göra nytta för sig, härrörde af ren glömska;
han betraktade gossen nästan som ett oundvikligt ondt och
dertill ett högst underordnadt ondt, hvars existens han ibland
knappast påminte sig. Men nu hade en gång tanken blifvit
väckt: Olof skulle arbeta.
Det gick som vanligt. Olof måste lyda, fastän det var
honom motbjudande. Ofta när han med räfsan eller plogen
arbetade på fältet i sitt anletes svett, kastade han en förtviflad
blick upp till sina kära bergsskrefvor, der han så mycket heldre
velat vara, och i sådana ögonblick kände han sina bojor
dubbelt tyngre än vanligt. Sven Nilsson lemnade honom intet
rådrum; han måste arbeta, om än krafterna fattades; han
måste lära sig någonting nyttigt, om han skulle få räknas
bland hans husfolk. Förgäfves talade mor Anna för gossens
bästa, förgäfves erinrade hon sin man, att ej alla äro födda
till arbetare.
— Men ingen är född till drömmare, förklarade den
oböjlige. Pojken får ej skämmas bort; han måste arbeta som
vi andra.
Och dervid blef det. Sven Nilsson var minsann ej den,
som tog tillbaka hvad han en gång sagt eller öfvergaf hvad
han en gång påbörjat. Olof tvangs att öfveranstränga sig.
Han sjuknade. Genom mor Annas ömma vård tillfrisknade
han väl, men hans magra kind hade under långa veckors
sängliggande blifvit ännu ihåligare. Sommaren stod just i sitt flor,
när Olof första gången fick lemna sjukrummet. Från bergets
topp, dit han genast skyndade, såg han fält och kullar och
lundar breda ut sig i yppig grönska — och han skulle ej få
tid att njuta af all denna herrlighet — arbetets tid var ju
åter inne! Han var frisk; således skulle det ej dröja länge,
förrän spaden eller räfsan sattes i hans hand.
Den gången kom Olof hem med ett beslut i sitt sinne.
Det fanns en stark ande inom detta bräckliga omhölje. Han
gick rakt fram till fader Sven, som satt vid bordet stel och
allvarsam som alltid, såg honom lugnt i ögonen och sade:
— Jag kan inte göra någon nytta. Ni måste släppa
mig härifrån.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
