Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 22. Resesjön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
297
äta, men fastän de åto bra, så gick det dock åt mera mat än de
åto upp, det sågo de alla. En gammal ryttare, som stod vid
dörren, kunde mer än de andra. Han hörde, hur det smackade
vid bordet, liksom om grisar ätit där, hvarför han steg till häst
och red upp mot Resesjön till Djäfvulsberget. Då han kom dit
knackade han på berget, hvilket öppnades.
Då sade ryttaren till den, som bodde i berget:
— Låna mig din mössa, du skall få min i stället.
Bergsgubben svarade:
— Du kan då ändtligen få den; men du skall lofva mig,
att du bär den tillbaka hit till mig, innan solen går ned.
Ryttaren lofvade det, och därpå bytte de mössor.
Strax därpå red ryttaren hem till bröllopsgården med
bergsgubbens mössa på sitt hufvud, och då han kom in i bröllopsstugan,
fick han se, att emellan hvarje gäst stodo tvänne troll,
hvilka icke gjorde annat, än togo med händerna maten af faten och
åta upp den.
Ryttaren tog då en piska och slog trollen hårdt på händerna,
så att de ej vidare vågade sticka fram dem mot faten och körde
dem ut hufvudstupa ur bröllopsstugan.
Därefter tog han af sig bergsgubbens mössa och gömde
undan den, och då först blefvo gästerna varse ryttaren; de hade icke
sett honom, så länge han haft trollmössan på hufvudet.
Ryttaren sade då:
— Härtills har fanen ätit med eder, men sätten nu fram
maten, så vill jag äta med eder.
De gjorde så, och de fingo äta i fred, och mat blef öfver.
Då ryttaren ätit, och det led mot aftonen, satte han åter på
sig bergsgubbens mössa, kastade sig åter upp på sin häst och red
upp mot Resesjön till Djäfvulsberget. Som han kom dit, tog han
mössan af sitt hufvud och slängde den i berget samt vände
hästen så fort han kunde och red mot bröllopsgården, allt hvad
hästen kunde löpa.
Men han hade knappast vändt, förrän trollen kommo hoptals
efter honom löpande, så att, då han red öfver en bro, de fingo
tag i hästsvansen och ville rycka ryttaren i ån. Men hästen var
så flink och stark, att han befriade sig från trollen och bar sin
ryttare oskadd tillbaka till bondgården. —
Jerker kom lyckligt öfver bron och ännu längre in i skogen.
Det började bli mörkt och snart dalade solen.
Jerker lade sig ned på marken och somnade.
Då han omsider vaknade, hvilade ännu öfver jorden denna
mystiska, sväfvande halfdager, som förebådar morgongryningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
