Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 20. Ett frieri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
235
Kap. 20.
Ett frieri.
Axel Lejonman hade blifvit förtviflad vid uppträdet mellan
lians mor och honom, Adèle och Örnnäbb. — Och för att göra
honom ännu mer förtviflad, gjorde Adèle vid sitt återvaknande och
då hon åter träffade honom allena, några ganska förnuftiga
reflexioner öfver sitt närvarande läge.
— Var lugn min älskade, saken skall nog reda ut sig,
tröstade henne Lejonman.
— Nej, svarade Adèle sorgset sin kusin, jag känner, att jag
ej längre kan förställa mig.
— Dyra Adèle, lugna dig, bad Axel.
— Nej, klagade hon; jag kan ej — nej, jag kan ej på detta
sätt emottaga vänskapsprof af din mor, vänskapsprof, hvilka icke
äro ämnade åt mig!
— Hon skall lära känna dig!
— Nej, nej.
— Älskade Adèle.
— Jag kan ej heller fördraga hat och förakt.
— Allt skall bli godt!
— Nej, min Axel, nej.
— Förtvina ej.
— Jag har gjort nog för kärleken.
— Ack!
— Jag är äfven skyldig något åt mitt lugn!
— Låt mig få styra.
— Jag är äfven skyldig något åt min fars minne, som man
skymfar.
— Min mor skall ändra åsikt.
— Aldrig.
— Jag skall tala vid henne.
— Nej, jag reser igen från Stockholm till Karlstad.
— Nej, nej, Adèle, lämna mig icke, för Guds, för vår
kärleks skull, lämna mig icke, bad Lejonman.
— Jo, svarade Adèle, jag har fast beslutat mig för att resa.
— För allt i världen, hör mig, Adèle.
— Nej, jag vill, jag får ej lyssna till dig, jag skulle ge
vika, om jag hörde på dig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
