Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 14. Tulldirektören
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
145
och höll händerna hopknäppta om en röd psalmbok på sin stora
mage, hvilken beständigt ville bringa honom ur jämnvikt.
Han hade aldrig sett Jahobs kyrka förut, och var således
alldeles icke lokaliserad. Han hade fått veta, att friherrinnan
Lejonman hade sin bänkplats på den läktare, som kallas grefve
Brahes läktare, men hvarest denna läktare fanns, det var honom
alldeles obekant. En af hans vänner visade honom för den skull
vägen.
Och så kom han upp på grefve Brahes läktare.
Där satt verkligen redan friherrinnan.
Tulldirektören tog plats i hennes bänk, drog fram psalmboken
ur fordralet, kastade sina blickar än i taket, än ut på
församligen, än på friherrinnan, som tydligt svarade med ögonen.
Det hade varit hårdt att hålla sig vid detta stumma språk.
Gudstjänsten var ännu ej börjad, och man kan ju mycket
väl hålla ett litet samtal före högmässans början, isynnerhet om
man talar sakta och endast i gudliga ämnen.
Tulldirektören flyttade sig helt sakta åt vänster.
Friherrinnan Lejonman gjordLe samma rörelse åt höger. De betraktade
hvarandra först litet främmande och började sedan helt sakta tala
vid hvarandra samt — tycktes vara nöjda med hvarandra.
Tulldirektörens konversation var icke torr såsom
läsarekolportörens plägade vara, icke heller släpig såsom dennes.
Direktören syntes friherrinnan hvarken sträng eller egenkär. Han
resonnerade i hviskande ton vidt och bredt med henne, och hon lät
utan allt för stora svårigheter öfvertala sig att deltaga i en
middagsmåltid, dit tulldirektören ville bjuda henne, och dit han
bjudit endast några goda själar, där det icke skulle bli fråga om
världsliga saker, och där man i stället för dryckesvisor skulle
uppstämma en andlig sång.
— En af Sankeys sånger, hviskade friherrinnan.
— Alldeles! svarade tulldirektören. En af Sankeys sånger
och därpå en liten oskyldig dans, likasom konung David, hvilken
dansade framför arken och därunder knäppte på sin harpa. Man
kan till och med för att späka sin lekamen lägga nötskal i sina
skor, liksom Ludvig den helige, då hans värdighet nödgade
honom att bevista allmänna högtidligheter, hvarvid han icke ville
försumma att göra sig påmint om de eviga straffen för världens
syndfulla barn.
— Nej, blott såsom konung David, hviskade friherrinnan.
Hon hade icke märkt, att hon samtalat med sin granne i
bänken under hela högmässan, som var slut nu, så att
församlingen bröt upp för att lämna templet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
