Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL KNUTSSON.
103
tid, öppnade till slut med honom underhandlingar. Det beramades
då ett möte i Vesterås, dit Erik Puke erhöll lejdebref; sammanträdet
hölls i svartbrödramunkarnes klosterstuga derstädes. Men då Puke
efter sin vana talade häftigt och oförsigtigt, tog man ett tillstäldt
kolos till förevändning för mötets förflyttande till slottet. Då
han äfven här talade som förut, icke öfvervägande, att han var i
sin fiendes våld, blef han hastigt gripen och afförd till Stockholm,
der han stod till rätta inför drotseten och halshöggs. Men Krister
Nilsson, som fält denna dom, fick icke mycken glädje deröfver.
Han blef nämligen efter någon tid på Karl Knutssons befallning
gripen i sitt eget hem, då han redan gått till sängs, kastades derpå
halfnaken i en släde och tvangs att afsäga sig alla sina förläningar
utom Viborgs län i Finland. Mot allmogen förfor nu Karl med
stor sträng het: fyra ansedde bönder, som hållit sig till Erik Puke,
blefvo på hans befallning lefvande brända, och af en allmogeskara,
som bortfört den hatade fogden Jösse Eriksson från Vadstena
kloster, dit han tagit sin tillflykt, till Motala och der balshuggit honom,
utkräfde han dryga böter.
Karl var nu obestridt högste maktinnehafvaren i Sverige.
Omisskänneligen sökte han att fast återknyta de genom resningens följder till
en del lossnade samhällsbanden, att befästa den allmänna ordningen
och betrygga de högre ståndens företräden, på samma gång han
häfdade sin egen maktställning. Men i sitt sträfvande att grunda
en stark regering saknade han verksamt och hängifvet understöd.
Många af herrarne, som afundades hans upphöjelse, voro nämligen
fortfarande benägne att förnya unionen, och från bönderna hade han
genom sitt handlingssätt redan tillräckligt aflägsnat sig. Då således
mäktiga herremän ännu höllo fast vid Erik af Pommern, kunde
Karl ej hindra, att denne på ofta förnyade möten blef af
unionsvännerna erkänd som konung. Men trots all deras hyllning hade
Erik en gång för alla gjort sig omöjlig i Sverige; snart blef han
äfven afsatt i Danmark och tillbragte sina sista år som sjöröfvare
på Gotland.
De danske herrarne utkorade nu Eriks systerson, Kristofer af
Baiern (1440), och de svenske följde snart deras föredöme. Karl,
som fann nödvändigheten att åtminstone för någon tid träda
tillbaka, mottog imellertid Finland som förläning och Öland som pant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
