Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vetterlund, Fredrik - Wetterlund, Johan Axel - Wetterstedt, af, ätt - 1. Wetterstedt, Erik af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wetterlund
318
Wetterstedt
Fredrik Vetterlund.
val av sina tidigare dikter i ”Genom
åren” (1920). En originell dramatisk
dikt är ”Tidiga ungdomsår” (1907).
Ungdomsdikten ”Vayaha” (1912) har
motiv från stenåldern. Prosadikter,
meditationer oeh novelletter ingå i
”Raderingar och novelletter” (1916)
samt ”Miniatyrer på prosa” (1926).
I ”Gyllne söndag” (1944) har V.
inrymt lyrik, minnen och meditationer,
vilka liksom ”Novelletter och
miniatyrer” (1946) och skissamlingen ”Ur
livets stämningsmelodi” (1948) ge
nyanserade stämningsbilder ur V:s
ungdom, präglade av ålderdomens
milda vemod. Som
litteraturhistoriker söker V. förklara, väcka kärlek
till och förståelse för den sv.
nyromantikens skalder. Vad som varit V.
särskilt angeläget att framhäva är att
romantikens poesi till sitt syfte icke
var passiv och livsförnekandte utan
tvärtom en eggelse till livsmod och
handling. Också för senare skalder,
som tangerat romantikens ideal, har
V. i sin essäistik visat fin förståelse,
ss. för Topelius och Ola Hansson samt
Levertin och Karlfeldt. För den
senare litteraturhistoriska forskningen
och inlevelsen i nyromantikernas
värld har V:s författarskap
otvivelaktigt haft stor betydelse. Av hans
litteraturhistoriska verk kunna
nämnas ”Atterboms sagospel Fågel Blå”
(1—2, 1900—02), ”Studier och
dikter” (1901), ”Från nyromantikens
dagar” (1907), ”Skissblad om
poeter” (1914), ”Romantik” (1920),
”Atterboms sagospel Lycksalighetens ö.
En estetisk och litteraturhistorisk
undersökning” (1924) och ”Ur
portföljen. Randanteckningar, brevstudier
och analyser” (1927). — Gift 1903
med Helga Theresia Muller. — Litt.:
B. Eriksson, ”En romantiker i en
oromantisk tid” (1952). B. E—n
Wetterlund, Johan Axel,
skulptör, f. 15 jan. 1858 i Gustav
Adolfs skn, Skarab. län, t 24 okt,
1927 i Köln. Föräldrar: snickaren
Johan W. och Sofia Andersdotter. —
Efter studier vid Slöjdskolan i
Stockholm blev W. anställd som modellör
vid F. W. Scholanders
byggnadsföretag. Han anlitades även senare av
arkitekterna I. G. Clason och E.
Josephson för den skulpturala
utsmyckningen av deras hus. Åren 1904—05
företog han resor till Tyskland,
Frankrike och Italien. — W. engagerades
1899 för att fullfölja den skulpturala
utsmyckningen av slottet i
Stockholm. Han utförde där de åtta
statyerna över sv. stormän i nischerna på
sydfasaden (1899—1902, N. Tessin
d. y., C. F. Adelcrantz m. fl.) de
allegoriska grupperna Musiken,
Religionen, Poesien oeh Barmhärtigheten vid
Logårdsbarriären (1902—04) samt
bysterna av C. G. Tessin, Taraval,
Hårleman och L’Archevèque på
slotts-flyglarnas fasader mot Skeppsbron.
Genom dessa arbeten har W. blivit
den produktivaste av slottets
samtliga skulptörer. Av hans övriga
monumentalarbeten märkas
”Kors-nedtagningen” (1906) i Katarina
kyrka och ”Himmelsfärden” (s. å.) i
Sofia kyrka i Stockholm, bysten av
A. Hazelius (1907) vid
Skansenentrén, trapplejonen utanför
Göteborgs högskola (1909) och en
Bell-manbyst (1918, i Solnadals
konditori i Solna). Förmånligast
framträder W:s utan tvivel stora men
hämmade skulptörbegåvning i hans
uttrycksfulla med måleriskt
uppluckrad form och djärva rörelser
verkande rovdjursskulpturer, som äro starkt
påverkade av den franska
romantikens store djurskulptör A. Barye. —
En mindre minnesutställning var
ordnad på höstsalongen i Liljevalchs
konsthall 1928. — W. erhöll Litteris
et artibus 1903. — Gift 1890 med
Anna Maria Peterson. — Litt.: R.
Josephson, ”En bortglömd skulptör,
J. A. W.” (Bonniers veckotidn., dec.
1928). R. S.
Wetterstedt, af, ätt,
härstammande från borgmästaren i Örebro
Joakim Wetterstedt (f. 1687, f 1754).
Hans son, lantmäteridir. Erik
Wetterstedt (W. 1), sedermera landshövding,
adlades 1772 med namnet af W.,
uppflyttades 1801 i riddarklassen och
upphöjdes 1806 i friherrligt stånd.
W. l:s äldste son, utrikes
statsministern friherre Gustaf af W. (W. 2),
erhöll 1819 grevlig värdighet och
slöt 1837 själv sin grevliga ätt. Då
W. 2 blev greve, övergick den
friherr-liga värdigheten till hans yngre bror,
konsulatssekr. i Tunis Carl af W.
(f. 1778, f 1853), och efter dennes
död till brodern kanslirådet och
riks-heraldikern Niklas af W. (W. 3). W.
3:s äldste son, friherre Nils Erik
Wilhelm af W. (f. 1815, t 1887), var
1864—70 envoyé i Förenta staterna,
känd som översättare av operatexter.
Från hans yngre bröder, överläraren
vid Slöjdskolan i Stockholm, kaptenen
i armén Carl August Alfred) af W.
(f. 1819, t 1874) och tullinspektören
i Bergkvara i Småland Adolf Robert
af W. (f. 1821, f 1869), härstamma
ättens nu levande grenar. En son till
den förre är översten friherre Gustaf
af W. (W. 4).
1. Wetterstedt, Erik af, före
adlandet Wetterstedt, friherre,
ämbetsman, f. 12 aug. 1736 i Hjo, t 15
dec. 1822 i Stockholm. Föräldrar:
borgmästaren Joakim Wetterstedt och
Emerentia Sjöberg. — W., som växte
upp i ett mindre bemedlat hem,
tjänade någon tid som ryttare vid Livreg.,
innan han började som lantmäteri
-elev på gärden Lund nära Örebro. Han
inskrevs 1757 vid Lantmäterikontoret
och blev s. å. kommissionslantmätare
i Närke och Värmland. Sedan han
1761—66 tjänstgjort vid norska
gränskommissionen, befordrades han
1771 till lantmäteridir. i Finland.
Under Gustav III:s finska eriksgata
1775 tillvann han sig konungens
särskilda bevågenhet icke minst genom
den skyndsamhet, varmed han
åstadkommit en generalkarta över
Finland. Redan 1772 adlad med namnet
af W. gjorde han snabba
avancemang, i det han 1777 utnämndes till
överdir. för lantmäteriet i riket samt
1779 tillika blev kammarråd och
därigenom, som kritiken anmärkte, medl.
av det kollegium, varunder han själv
som lantmäterichef subordinerade.
Han blev led. av rikets ärenders allm.
beredning 1794 och var 1794—1812
med bibehållande av överdir.-ämbetet
landshövding i Uppsala län. — W.
utarbetade 1775 års
storskiftesförordning och förordning om
skattläggning av Savolaks och Karelen. Den
sistn., som begränsade hemmanens
ägoinnehav till förmån för nybyggar
-verksamheten, blev en av
anledningarna till det senare uppblossande
missnöjet men bidrog otvivelaktigt
till landets uppodling. Även i Sverige
befrämjade W. storskiftets
fortgång bl. a. genom
lantmäteriförord-ningen 1783, som förebådar enskiftet.
Det var dock först efter R. Macleans
praktiska experiment som regeringen
1803 utfärdade den epokgörande
förordningen om enskiften i Skåne,
utarbetad av W. i samverkan med
stats-sekr. M. Rosenblad. Grundprincipen
var, att varje brukare, som så
önskade, skulle få sin jord sammanlagd
i ett enda skifte. För att själv
övervaka verkställigheten vistades W.
långa tider i Skåne. Redan följ, år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
