Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Sohlman, August - 2. Sohlman, Harald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sohlman
119
Sohlman
—- ”en förbannelse, som tungt och
förlamande drabbar även den
enskildes liv och strävanden”. Efter 1845
års studentfärd till Köpenhamn blev
han med i presspropagandan för hjälp
åt Danmark. Från början betraktade
S. Tyskland och Ryssland som
Nordens naturliga fiender, mot vilka man
borde samla sina krafter. Från 1849
tillhörde han den krets av
tidningsmän, som Oscar I och Karl XV
anlitade i skandinavistiskt syfte. Om
Finlands återvinnande skrev han under
Krimkriget våldsamt bombastiska
artiklar, i vilka för första gången i sv.
press den tanken framfördes, att
Ryssland skulle sträva efter att vinna
hamnar i Nordnorge; säkerligen var S.
därvid inspirerad från högsta ort.
Sina inlägg publicerade han i tidn.
Bore, där han var medarb. 1850—51
och red. sistn. år, i Nordisk tidskr.,
som han utgav 1852—53, och i
Aftonbladet. I den sistn. tidn. anställdes
han 1852, och från 1857 till sin död
var han dess red. Genom S. och hans
närmaste företrädare som red., P. E.
Svedbom, blev Aftonbladet den
nationella liberalismens och
skandinavismens huvudorgan i Sverige. Fram till
1864 års danska krig propagerade S.
för en dynastisk union mellan de tre
staterna under huset Bernadotte. Från
1865 blev han en av de ledande i den
nystartade Nordiska nationalfören.
Den hade ett något försiktigare syfte:
att samla framstående politiker och
kulturpersonligheter i arbetet på att
förbereda de tre nordiska rikenas
förening till en konstitutionell
förbunds-stat. Till en början drev denna
organisation en omfattande publicistisk
verksamhet, men några politiska
initiativ togos inte, och snart gled
verksamheten över till politiskt oviktiga
områden. Pregnanta uttryck för S:s
opinionsbildande verksamhet voro, att
han 1860 i den s. k. ståthållarstriden
praktiskt taget ensam förfäktade en
norskvänlig politik gent emot en
upphetsad folkmening, att han gjorde
polska frihetskriget till ett
slagnummer i den liberala propagandan och
att han inför danska kriget 1864
samverkade med kungen och prins Oscar
mot de fredsvänliga statsråden; bl. a.
sände S. till Köpenhamn det
beryktade telegrammet om svensk hjälp till
Danmark omfattande ”22 000 man
och Han själv”. I Slesvigfrågan var
han från början antitysk. Efter 1864
års krig svängde han om åtminstone
momentant. Han började se Tyskland
som Skandinaviens räddare ur ryska
faran. Under fransk-tyska kriget
arbetade han dock för Frankrike. Den
ak-tivistiska och nationalistiska agitation,
som S. drev, predisponerade honom
till en försvarsvänlig hållning.
Förslagen om en förbättrad härordning
1869 och 1871 stödde han, och han
var verksam i skarpskytterörelsens
ledning, bl. a. som chef för ett kompani
i Stockholm. Representationsfrågan
ägnade han sig åt med iver i 20 år.
Bl. a. gav han 1860 uppslaget till de
många petitioner från allmänheten
om ståndsriksdagens upphävande, som
så starkt påverkade opinionen.
Därjämte stred han i sin tidning för andra
liberala reformkrav såsom en friare
närings- och handelslagstiftning, en
liberal kulturpolitik, icke minst i
skolfrågor, där han bl. a. tog initiativ för
folkhögskoletanken, och för kvinnans
rätt till självständig verksamhet.
Överhuvudtaget var han en av landets
mest framträdande publicister under
1850- och 1860-talen. Som skribent
var han svag för en blommande,
ibland svulstig retorik. Hans tidnings
betydelse sjönk mot 1860-talets slut
samtidigt som skandinavismen blev
omodern. Särskilt kunde Aftonbladet
inte hävda sig mot Dagens Nyheter.
Denna tidn. fick vind i seglen som
nyhetsorgan med lättlästa ledarinlägg,
August Sohlman.
under det att Aftonbladet förblev ett
diskussionsforum för en relativt trång
krets av akademiskt bildad
publik. Själv kom S. i ekonomiskt
trångmål. Från senare delen av
1860-talet var han ej längre delägare i
tidningsföretaget, och vintern 1869—70
frånträdde han tillfälligt den
redaktionella ledningen i samband med en
sanering av tidningens ekonomi. Efter
hans död anordnades en skandinavisk
nationalinsamling för änkan och
barnen. —• Gift 1851 med Hulda Maria
Sandeberg. — Litt.: S. Eriksson,
”Svensk diplomati och tidningspress
under Krimkriget” (1939); E.
Möller, ”Skandinavisk Stræben og svensk
Politik omkring 1860” (Köpenhamn
1948); H. L. Lundh, ”Från
skandinavism till neutralitet” (1950). S. E.
2. Sohlman, Harald,
tidningsman, f. 24 jan. 1858 i Stockholm, f
1 maj 1927 därstädes. Son till S. 1. —
Efter studier vid Beskowska skolan i
Stockholm blev S. student i Uppsala
1877 och jur. utr. kand, där 1886. I
Uppsala tillhörde han de liberala och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
