Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Järta, Hans - 2. Järta, Carl - Järte, Otto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Järta
148
Järte
Otto Järte,
ändamål var att utföra Guds verk på
jorden, icke blott en summa av
individerna; religionens och
familjebandens betydelse framhävdes särskilt.
Litterärt vände sig J. mot
upplysningen med dess nyttokult, och han
närmade sig på så sätt nyromantiken,
som han förut bekämpat. Sedan han
1825 flyttat till Uppsala för att
kunna följa sina söners studier, trädde
han i nära beröring med Geijer och
kom jämte denne att framstå som den
främste repr. för den s. k. historiska
skolan. Frågan om vem som betytt
mest för den andre har besvarats
olika; säkert är, att de togo djupa
intryck av varandra. J. var
emellertid mer dogmatisk än Geijer och hade
svårt att förstå dennes senare
utveckling. Geijers "avfall" till liberalismen
1838 smärtade honom också djupt.
— År 1836 lämnade J. Uppsala, där
han också bedrivit historiska och
rätts-historiska studier och där hans salong
blivit en samlingspunkt för de vittra
och lärda kretsarna. Han bosatte sig
i Stockholm och gjorde där 1837—44
som tf. chef för Riksarkivet, med B.
E. Hildebrand som närmaste medarb.,
en banbrytande organisatorisk insats.
Redan 1840 flyttade han dock
tillbaka till Uppsala, där lian tillbragte
sina sista år. J:s levnadssätt var
under denna tid på grund av hans
sjuklighet ganska egendomligt. Han
tog enligt uppgift av B. von Beskow
opium klockan fyra varje dag och sov
sedan till klockan tio, då han vaknade
i ett tillstånd av "ivresse lucide". Han
tillbragte sedan nattimmarna med att
diktera för en sekreterare. — J. var
obestridligen en av sin tids största
politiska begåvningar. Han förenade
djupgående teoretiska kunskaper med
ett starkt verklighetssinne. Till följd
av sin utpräglat kritiska och
polemiska läggning hade han dock svårt
att samarbeta med andra; han läm-
nade hellre ett uppdrag än han
underordnade sig en främmande vilja. Hans
politiska insats blev därför ej så stor,
som man kunnat vänta. — J. blev led.
av Lantbruksakad. 1812, av Sv. akad.
1819, av Vet. akad. 1828 och
hedersled. av Vitt. akad. 1832. — Gift 1)
1801 med Maria Charlotta Lewis, †
1805; 2) 1806 med Fredrika Kristina
Hochschild. — Litt.: "Valda
skrifter", (1—2, 1882—83, utg. av
H.Forssell) ; S. Wallengren, " H. J. som
politisk teoretiker" (1906); L.
Wahlström, "Svenskar från förra seklet",
(1, 1915); S. Bergh, "Sv. Riksarkivet
1837—1846" (1927); C. Santesson,
"H. J:s och B.V.Beskows brevväxling"
(i Sv. akad:s handlingar; 1—4, 1929
—33); E. Fahlbeck, "Idéer och män"
(1936); F. Lagerroth, "H. J. och
Sveriges grundlagar" (i Sv. tidskr.
1938); G. Heckscher, "Svensk
konservatism före
representationsreformen" (1, 1939). St. C.
2. Järta, Carl Thomas,
historiker, f. 2 sept. 1802 i Stockholm, †
S nov. 1841 i Uppsala. Son till J. 1.
— J. blev 1818 student och 1827
magister i Uppsala. Åren 1827—39
var han lektor i historia i Västerås
och från sistn. år till sin död prof.
skytteanus vid Uppsala univ. — J.
vann 1824 Sv. akad:s stora pris för
sitt arbete "Försök att utreda
orsakerna till Drottning Christinas
afsägelse af Svenska kronan" och 1836
kungliga priset för "Äreminne öfver
konungarne Gustaf II Adolf och Carl
X Gustaf". Båda arbetena präglas av
den typiska äreminnesstilen och ha
ringa intresse för vår tid. Av en av
sina lärjungar (W. E. Svedelius) har
han skildrats som en intresseväckande
om än något akademiskt betonad
lärare och som en angenäm och
välvillig människa. J. räknades politiskt
till det konservativa lägret och
medarbetade i det konservativa organet
Sv. Biet. J:s omfångsrika
brevväxling med fadern förvaras i Uppsala
univ.-bibl. År 1839 blev J. led. av
Vitt. akad. — Gift 1833 med Sofia
Albertina Enebom. — Litt,: B. von
Beskow, "C. T. J." (1841). T. H.
Järte, Otto Edvard Fridolf,
ämbetsman, politiker, tidningsman, f.
10 okt. 1881 i Nässjö. Föräldrar:
lokföraren Fridolf Hjertquist och Sofia
Ljungberg. — J. avladle mogenhetsex.
i Stockholm 1900 och blev fil. kand.
i Uppsala 1903. Efter studier för
Gustav Cassel i Stockholm 1904—05,
Lujo Brentano i Munchen 1905—06
samt Werner Sombart, Ignaz Jastrow,
Gustav von Schmoller oeh Adolph
Wagner i Berlin 1906—08 blev J.
amanuens i Kommerskollegiets avd.
för arbetsstatistik 1908 och aktuarie
i Socialstyr. 1912. Han specialiserade
sig på arbetarfrågorna. Sedan
uppsalaåren var han partiansluten
socialdemokrat, deltog 1902 i
grundandet av studentfören. Laboremus,
erbjöds 1908 att bli red. för
Social-Demokraten efter Hj. Branting, skrev
ledare i tidningen regelbundet 1908—
15 oeh var stadsfullmäktig i
Stockholm 1911—15. —■ J. var i förhållande
till de flesta av sina partikamrater
ovanligt välorienterad i den tyska
socialistiska doktrinen. Den
världspolitiska konjunktur, som inträdde 1914,
aktualiserade hos honom en under
studietiden i Tyskland grundlagd, fråai
Lassalie utgående respekt för
statsintresset. Därtill bidrog också ett
flitigt umgänge 1914—18 med Harald
Hjärne, hans ungdoms lärare; han blev
1916 fil. lic. i Uppsala på avh.
"Statistiska studier om arbetslösheten i
Sverige". J. deltog i författandet av
den anonymt utg. "Sveriges
utrikespolitik i världskrigets belysning"
(1915). I denna skrift föreslogs, att
Sverige aktivt skulle bidra till
Rysslands bekämpande, antingen genom
en offensiv diplomati eller genom
krig, och därigenom meritera sig för
ledarskapet över "nordgermanerna"
i den pågående världskampen.
Sedan J:s medverkan blivit känd,
uteslöts han jämte några
meningsfränder provisoriskt ur partiet. Innan
socialdemokratiska partikongressen
1917 stadfäst uteslutningen, lät
Branting tillfråga J., om denne med
hänsyn till det förändrade läget, som
gjort aktivismen meningslös, ville
återvända till partiet, vilket J. dock
avböjde under åberopande av att han
blivit motståndare till socialisering.
Han skrev 1916—18 i Sv. Lösen samt
1918—23 i Det Nya Sverige och Nya
Dagligt Allehanda, tre utpräglat
tysk-orienterade organ. — J. var 1917—19
förste aktuarie i Socialstyr. och 1919
—32 byråchef där. Han var sekr. i oeh
led. av Statens
arbetslöshetskommission 1917—23 samt tillhörde dess
arbetsutskott 1919. Därunder bidrog
lian att utforma en epok i den sv.
socialpolitiken, karakteriserad av de
s. k. nödhjälpsarbetena med lägre
löner åt arbetarna än dem, som gällde
på arbetsmarknaden i övrigt. Han
deltog i programmets genomförande
som sekr. i statsutskottet vid 1922
års riksdag men avgick följ. år ur
ar-betslösJietskominissionen till följd av
häftigt klander från statsminister
Branting. Av den konservativa
kritiken ansågs hans insats ha betytt mer
än någon annans för den sv. valutans
"sundhet oeh uppnådda guldparitet"
(G. Cassel 1924). — År 1922 inträdde
J. som medarb. i den konservativa Sv.
Tidskr. År 1924 ingick han i högerns
organisation Allm. valmansförb. S. å.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
