Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järrel, Stig - Järta, se även Giertta, Hierta - Järta, släkt - 1. Järta, Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Järta
147
Järta
teatern 1945). J. har dessutom blivit
en av sv. films mest anlitade
skådespelare. Sina större filmroller har han
ofta givit en ehargerad patologisk
anstrykning. — J. är en artist av
sällsynt klar oeh skarp intelligens, som
med suverän skicklighet behärskar
sina uttrycksmedel och alltid förstår
konsten att variera sig själv. -— J. har
utgivit diktsamlingen "Det rinner så
mörka floder" (1940). — Gift 1937
—48 med sångerskan och
författarinnan Karin Sofia Juel, f. Engdahl. C. H.
Järta, se även Giertta, Hierta.
Järta, gren av släkten Hierta (bd
3 s. 448). Generallöjtnanten friherre
Carl Hiertas son, politikern och
skriftställaren friherre Hans Hierta,
avsade sig adelskapet 1800 och skrev sig
J. (J. 1). Söner till J. 1 voro
historikern Carl J. (J. 2), hovrättsrådet
i Svea hovrätt Fredric Rutger J. (f.
1808, † 18S2) och envoyén i Berlin
och Dresden Carl August J. (f. 1810,
† 1865). En sonson till J. 2 är f. d.
löjtnanten och revisorn i
livförsäkringsbolaget Valand Carl Fredrik J.
(f. 1869).
1. Järta, Hans, till 1800 Hierta,
politiker, skriftställare, f. 11 febr.
1774 i Husby skn, Kopparb. län, † 6
april 1847 i Uppsala. Föräldrar:
generallöjtnanten friherre Carl Hierta
och Maria Charlotta von Plomgren.
—■ J. blev student i Uppsala 1787 och
vann 1791 efter avlagd kansliex.
inträde i Kansliet. Såsom släkting till
den gamle ränksmidaren C. F.
Pechlin kom han tidigt i beröring med
oppositionella kretsar och omfattade
i unga år en mycket radikal
("jakobinsk") åskådning. Den 16 mars 1792
var han närvarande vid den
maskerad, då Gustav III blev skjuten,
varför han inkallades som vittne vid den
därpå följande rättegången, dock utan
att bli anklagad för någon
delaktighet i mordplanerna. Hos den kort
därpå inträdande nye makthavaren,
Reuterholm, stod han till en början väl
till boks och befordrades s. å. till
andre sekr. i kabinettet för utrikes
brevväxlingen. Till följd av sina
radikala åsikter, vilka nu fördjupades
genom umgänge med skalden
Kellgren och med filosofen B. Höijer, den
främste medl. av den liberala
"Juntan" i Uppsala, som också J.
tillhörde, kom han emellertid i mindre
gott förhållande till sina
överordnade, varför han 1796 gick över till
ju-stitierevisionsexpeditionen, där han
blev protokollssekr. Under slutet av
1790-talet verkade han även som
publicist och visdiktare i satirisk
upplysningsanda. Mest bekant är den
ironiska skriften "Några tankar om
sättet att upprätta och befästa den
urgamla franska monarkien", som
Stig Järrel.
utkom anonymt 1799; den var så
skickligt skriven, att en del läsare
tycks lia förbisett den ironiska
tendensen. Vid riksdagen i Norrköping
1800 var han en av
oppositionsledarna på Riddarhuset. Framför allt var
han missnöjd med regeringens bryska
avvisande av oppositionens krav på
begränsad bevillningstid. Som protest
däremot avsade han sig under
pågående riksdag sitt adelskap och sin
friherretitel; i fortsättningen skrev
han sig Järta. Regeringen svarade
med att en tid därefter indraga hans
fullmakt som protokollssekr. — J.
verkade sedan som jurist och
affärsagent i Stockholm. Bl. a. fick han
stora intressen i kopparexporten ocli
led till följd därav ett ekonomiskt
avbräck genom Sveriges inträde i
koalitionskriget mot Napoleon 1805. På
hösten 1808 indrogs han i de
konspirationer mot Gustav IV Adolf, vilka
bedrevos i vissa officerskretsar i
huvudstaden. Hans radikalism hade
emellertid med åren blivit avsevärt
modererad, och han ställde sig
skeptisk mot de av konspiratörerna
dryftade kupplanerna. I febr. 1809 ingrep
han i sista stund mot en enligt hans
åsikt förhastad arrestering av
konungen; efter allt att döma handlade han
därvid i samråd med den civila
äm-betsmannaoppositionen, närmast med
sin släkting presidenten C. E.
Lagerheim. I marsrevolutionen deltog han
endast bakom kulisserna. På grund
av sina stora politiska kunskaper
blev han emellertid snart anlitad vid
arbetet på en ny författning, särskilt
som sekr. i konstitutionsutskottet.
Han kom senare länge att gälla som
den egentliga förf. till 1S09 års
regeringsform, men denna uppfattning är
numera allmänt övergiven. Därvid har
bl. a. det faktum åberopats, att R. F.
till stor del går tillbaka på det s. k.
Ilåkansonska förslaget, som J. ej
haft att göra med. Men det har
dessutom hävdats, att J. blott varit sekr.
och att han personligen långt ifrån
att lia varit författningsarbetets
ledare tvärtom på viktiga punkter
ogillat R. F:s stadganden och stått
främmande för den balansteori, som
kännetecknar dess avvägning av
förhållandet mellan kungamakt och ständer.
Säkert är också, att lian ej var någon
anhängare av den detaljkontroll över
statsrådets verksamhet, som
ständerna med stöd av R. F. kommo att
utöva. Om således uppfattningen av
J. som "grundlagsfader" ej kan
upprätthållas, så torde det å andra sidan
ej vara rådligt att helt underkänna
de uppgifter, som beteckna J:s roll i
konstitutionsutskottet som
betydande. Obestridligt är i varje fall, att
hans stilistiska talang gjort sig
gällande vid den språkliga
utformningen. Icke minst gäller detta det av J.
författade memorial, varmed
utskottet överlämnade sitt verk till
riksdagen och där R. F:s grundtankar
fått en klassisk formulering. —- Efter
R. F:s antagande i juni 1809
utnämndes J. till statssekr. i handels- och
finansexpeditionen. Ss. sådan verkade
han främst för att Sverige trots sitt
beroende av Napoleon skulle söka
upprätthålla obrutna handelsförbindelser
med engelsmännen. Ensam i
statsrådet avstyrkte han i nov. 1810
Sveriges krigsförklaring mot England och
lyckades trots krigstillståndet
upprätthålla våra handelsförbindelser
med detta land. En kort tid därefter
(mars 1S11) avgick han, närmast av
missnöje med att Karl Johan i strid
med grundlagen inträdde som regent
under Karl XIII:s sjukdom. Under
åren 1812—22 var lian landshövding
i sin hembygd Kopparb. län, vars
allmoges välstånd låg honom varmt om
hjärtat. Hans tjänstgöring där
avbröts 1815—16 av ett nytt
förordnande som statssekr., varunder han
kraftigt motarbetade Karl Johans
planer på att med tvångsmedel hejda
växelkursens stegring. Sedan han
efter en konflikt med regeringen
lämnat landshövdingetjänsten, erhöll han
1S23 statspension av riksdagen;
därvid åberopades särskilt hans insats
lS09. — J. framträdde på 1820-talet
åter som publicist. Bl. a. utgav han
1823—24 tidskr. Odalmannen, i
vilken han under utvecklande av hela
sin förmåga som satirisk polemiker
vände sig mot liberalismens enligt
hans mening abstrakta och
materialistiska teorier, särskilt läran om
samhällsfördraget. Själv var han nu
utpräglat konservativ; en av hans
främsta auktoriteter var Burke.
Staten stod i centrum för hans intresse:
den vore en levande organism, vars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
