Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Horn, Arvid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Horn
538
Horn
Polen, starkt beroende av Sverige.
Utgången berodde’ otvivelaktigt i liög
grad på H:s personliga insats,
karakteriserad ömsom av brysk
hänsynslöshet och kraft, ömsom av slug
anpassning ocli smidig undfallenhet. Som
belöning blev H. 1705 utnämnd till
k. råd och kansliråd och året därpå
upphöjd till greve; om konungens
förtroende vittnade även, att han 1707
förordnades till guvernör för dennes
systerson, den unge hertigen av
Holstein. Hains verksamhet förlades nu
till Sverige, där han 1706 tog säte i
rådsregeringen och
defensionskommis-sionen, vilka under konungens
bortovaro voro högsta statsmyndigheter i
hemlandet. Genom sin skickliga
taktik lyckades H. vinna allt större
inflytande där och blev småningom
regeringens ledande kraft. Under Sveriges
starkt försämrade läge efter Poltava
sökte han förmå sjömakterna —
England och Holland — att intervenera i
kriget på sv. sida. Planen hade dock
ingen större framgång, främst på
grand av motsättningar mellan Sverige
oöli Englaind på det handelspolitiska
området. Likväl lyckades H. genom
sin politik bereda Sveriges
besittningar i Nordtyskland några års andrum.
Karl XII, som uteslutande anlade
militära synpunkter på situationen,
desavouerade emellertid H:s
diplomatiska aktion, som sålunda rann ut
i sanden. Den motsättning, som där
kom till synes mellan Karl XII och
rådet, ledde till att konungen satte
detta ur spelet i fråga om
utrikespolitiken. H. själv, sedan 1710
Gylden-stolpes efterträdare som
kanslipresident och därmed ledare av den sv.
diplomatin, blev speciellt föremål för
konungens onåd. Även hans
verksamhet inom defensionskommissionen blev
av Karl XII strängt och i stort sett
orättvist kritiserad. Den forne
ungdomsfriske stridskamraten föreföll nu
konungen som en ängslig, halvt
resignerande ämbetsman, som om möjligt
undandrog sig tyngre ansvar. Vid
riksdagen 1713—14 under konungens
vistelse i Turkiet förhöll sig H.
tämligen passiv, och först då man
framförde planer om att på egen hand
sluta fred och uppdraga styrelsen åt
Ulrika Eleonora, ingrep lian och
upplöste riksdagen. Efter konungens
hemkomst fick H. helt träda i skuggan för
Görtz, ehuru han formellt kvarstod
som kanslipresident. Efter enväldets
fall avgick han både som
kanslipresi-deint ocli som medl. av rådet (1719)
till följd av en tvist med Ulrika
Eleonora. Hans anseende var emellertid så
stort och missnöjet med den dåliga
ledningen av utrikespolitiken efter
hans fall så starkt, att han i längden
ej kunde hållas utanför rikets ledning.
Vid 1720 års riksdag valdes han till
lantmarskalk. Vid kronans
överflyttande från Ulrika Eleonora till hennes
gemål Fredrik var H. en av de
huvudagerande, och han återinträdde
därefter i rådet som kanslipresident. Mer
och mer samlade han’ makten i sin
hand. Från 1726—27 års riksdag,
då det holsteinska partiet krossades
och rådet helt fylldes av hans
anhängare, och fram till hans fall vid 1738—
39 års riksdag kan man betrakta
honom som rikets verklige regent. Det
gällde för den regim, som tog vid efter
det stora krigets slut, att stabilisera
det nya statsskicket, att böta såren
efter de många nödåren och att på
lämpligt sätt avväga vårt förhållande
till utländska makter. Utan tvivel
hade H. personligen stor förtjänst av
den period av inre ocli yttre lugn som
följde. Som statsman är han en av de
mest betydande i vår historia, även
om han, den drivne diplomaten och
skolade parlamentarikern, ej kan
sägas ha ägt någon nyskapande
förmåga, jämförbar med Axel
Oxenstiernas, eller i fråga om personliga
egenskaper nått upp till denne. H:s styrka
låg i hans oförlikneliga talang att i
rådet och bland ständerna genomdriva
de projekt, för vilka han trädde i
bräschen. Det är ingen överdrift att
kalla honom vår förste
riksdagstaktiker av modern typ. Som
kanslipresident, som lantmarskalk och därmed
också som ordf. i sekreta utskottet
vid 1720, 1726—27 och 1731 års
riksdagar kunde han länge behärska den
stora fyrståndsriksdagen, så att han
fick ett säkert parlamentariskt
underlag för sin egen regering. Framför allt
stödde lian sin regim på högadeln och
den högre byråkratin. Genom den
öppna voteringen, som han energiskt
förfäktade, vann han även inflytande
över den talrika, underordnade
äm-bets- och tjänstemannaadeln på
Riddarhuset. Bland prästerna vamn H.
sympati genom sin strängt ortodoxa
åskådning, som fick sitt förnämsta
uttryck i det väsentligen tack vare
honom tillkomna konventikelplakatet
mot pietismen 1726. Gärna visade han
också själv offentligt bådefromhetoch
välgörenhet. Inom borgarståndet fick
ban anhängare genom det allmänna
ekonomiska uppsvinget, en frukt av
den omsorg i merkantilistisk anda,
som regeringen ägnade näringslivet.
Produktplakatet 1724 avsåg att
skydda den sv. sjöfarten mot konkurrens
från engelsmän och holländare.
Bönderna hade vid 1723 års riksdag med
uppmuntran från tronen gjort ett
försök att stärka konungamakten, vilket
den nya regimen under H:s ledning
lyckats slå tillbaka. De närmaste åren
fick denna samhällsgrupp därför
mindre inflytande än de övriga
stånden. Deras avoghet mot det nya
statsskicket avtog dock efter hand, särskilt
till följd av freden och den därav
betingade allmänna välmågan. Ett för
hela det sv. samhället betydelsefullt
resultat av den Hornska erans lugn
och ordning var det slutliga
fullbordandet av 1734 års lag. — H:s främsta
verksamhetsfält var emellertid
utrikespolitiken, det område, som sedan
gammalt särskilt intresserade honom.
Han insåg måhända klarare än de
flesta, att vårt lands läge och
resurser efter det stora nordiska kriget
krävde, att freden bevarades och att
storpolitiska engagemang undvekos.
Det har sagts, att lian var den
statsman, som inledde Sveriges politik som
en fri och oberoende men relativt liten
och svag nationalstat. Boren
konjunkturpolitiker räknade han alltid med
alternativa möjligheter, och hans
statskonst uppvisade därför ofta ett
skickligt navigerande mellan
blindskär, en strävan att undvika
konflikter, som ibland kunde verka
småskuren, men som med hänsyn’ till landets
tillstånd nog var nödvändig, ödesdiger
var dock hans återhållsamhet
beträffande försvarsanstalterna, vilket torde
vara den svaga punkten i hans
utrikespolitik. — Under 1720-talets
första hälft samlades kring den
hol-steinske hertigen Karl Fredrik, Karl
XII:s systerson, som 1724 förlovats
med tsar Peters dotter Anna, ett parti,
som åsyftade att med ryskt stöd1 insätta
hertigen som tronföljare eller i bästa
fall som regent i Sverige. H.
deklarerade aldrig klart sin ståndpunkt i
successionsfrågan och förstod, då ett
vänskapsförbund mellan Sverige och
Ryssland 1724 avslöts, att undvika
alltför långt gående förbindelser. Då
den holsteinska politiken under de
följande ären äventyrade freden i
Norden, framträdde H. till försvar för en
nationell fredspolitik, och brytningen
mellan honom och det holsteinska
partiet ledde till att detta sprängdes vid
1726—27 års riksdag. Samtidigt
genomdrev H. Sveriges anslutning till
den s. k. hannoverska alliansen
mellan England och Frankrike, vilket
förutom ansenliga subsidier gav ett
värdefullt stöd mot rvsk inblandning
utan att därför medföra alltför
vittgående förpliktelser. Fortfarande
upprätthöll dock H. vänskapliga
förbindelser med Ryssland. — H: s makt stod
på sin höjdpunkt efter sistnämnda
riksdag, ocli ännu vid 1731 års
riksdag var hans ställning stark, vilket
markeras av att han åter blev väld
till lantmarskalk. En tydlig
opposition, riktad mot hans försiktiga
politik, började emellertid göra sig
gällande inom företrädesvis yngre adels-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
