Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Horn, Bengt - 13. Horn, Agneta - 14. Horn, Arvid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Horn
537
Horn
Bengt Horn. Målning (detalj) av D. K.
Ehrenstrahl.
återvände H. till Sverige, där han
1653 blev överste vid Livgardets
adelskompani och 1654—55 var
guvernör i Halland. Vid det polska krigets
utbrott blev lian chef för
Drottningens livreg. till fot, I spetsen för detta
utmärkte han sig vid erövringen av
Marienburg och blev kommendant i
staden. År 1656 utnämndes han till
guvernör över Estland oeh
befordrades till generalmajor. Han ledde på
ett förtjänstfullt sätt provinsens
försvar emot ryssarna och sökte även
hjälpa befolkningen i dess svåra
ekonomiska betryck. H. förde även de
besvärliga fredsunderhandlingarna
med Ryssland, lyckades uppnå
stillestånd på billiga villkor 1658 och
av-slöt på regeringens vägnar freden i
Kardis 1661. Följ. år reste han som
ambassadör åtföljd av en stor svit till
Moskva för att överlämna det sv.
ratifikationsinstrumentet. År 166,0 hade
H. blivit riksråd. Efter sin återkomst
från Moskva förordade han en hotfull
politik mot Ryssland, som han ansåg
vara svagt. Han slöt sig för övrigt till
M. G. De la Gardies parti och bär sin
del av ansvaret för
förmyndarregeringens slösaktiga ekonomiska
politik. Själv fick han 1666 några gods
i Uppland som donation. Adelns alla
företrädesrättigheter hade i H. en
ivrig försvarare. År 1672 blev han
generalguvernör i Estland och två år
senare lagman i Karelen och president i
Svea hovrätt. På hösten 1677
utnämndes han till fältmarskalk och fick
befälet över den styrka, som från
Livland skulle undsätta det av
brandenburgare och danskar belägrade
Stettin. H. var missnöjd med uppdraget
och dröjde länge kvar i Stockholm,
bl. a. för att ingå sitt tredje
äktenskap. Då han sedan avseglade i nov.,
blev han vinddriven till Finland, och
fartyget frös fast i finska skärgården.
H. fortsatte landvägen men kom inte
till Riga förrän i slutet av jan. 1678,
då Stettin redan fallit i fiendernas
händer. Konungen var missnöjd med
H:s långsamhet och fråntog honom
hans befäl. Under resan liade H. blivit
sjuk, och han avled endast några
dagar efter sin ankomst till Riga. Han
var en skicklig och verksam
kavalleriofficer oeh förestod guvernörsposten
i Estland på ett berömvärt sätt. -—
Gift 1) 1652 med friherrinnan
Margareta Sparre, † 1660; 2) 1662 med
friherrinnan Ingeborg Banér, † 1675;
3) 1677 med friherrinnan Margareta
Bielke. W. L.
13. Horn, Agneta Gustafsdotter,
grevinna, memoarförfattarinna, f. 18
aug. 1629 i Riga, † 18 mars 1672 i
Stockholm. Dotter till H. 8 i hans
första gifte. •—- När H. var två år
gammal, avled hennes mor i Tyskland
i pesten, och kort därefter dog
brodern av vanskötsel. Själv växte hon
upp hos sin farbrors hustru, Ebba
Leijonhufvud, och hos
morföräldrarna, Axel Oxenstierna och Anna Bååt.
H. gifte sig under trettioåriga krigets
sista år och följde, liksom förut
modern, sin "hjärtans allra käraste unga
man" i fält under svåra strapatser.
Hon var även med i Polen under Karl
X Gustavs vinterfälttåg 1656 och
miste där sin man. Sina återstående
dagar ägnade hon åt sina barns
uppfostran och en driftig skötsel av stora
arvegods i Sverige, Finland och
Livland. — I sin "Beskrifning öfver min
elända och mycket vedervärtiga
vand-ringes tid samt alla mina mycket
stora olyckor ...", som troligen är
nedskriven någon tid efter mannens
död, har H. lämnat en livfull
skildring av ett kvinnoöde från
högaristokratin under vår stormaktstid. — Gift
1648 med översten friherre Lars
Jespersson Cruus af Gudhem. — Litt.:
"A. H:s lefverne", utg. av S.
Le|ijonhufvud 190S. B. L.
14. Horn, Arvid Bernhard, greve,
krigare, statsman, f. troligen 6 april
1664 på Vuorentaka gård i Åbo och
Björneborgs län, Finland, † 17 april
1742 på Ekebyholm i Rimbo skn,
Stockholms län. Föräldrar: översten
Gustaf Henriksson H. och Anna
Helena von Gertten. Sonsons sonson till
H. 1. — H. tog 1682 anställning som
menig vid Livgardet till fot och
utnämndes 1685 till fänrik. De
närmaste åren ägnade han i flera
repriser åt krigstjänst i främmande
arméer, först i kejserlig tjänst i kriget
mot turkarna, sedan i holländsk i
kriget mot Ludvig XIV; särskilt den
sistnämnda krigsskådeplatsen var ti-.
dens stora militära plantskola.
Befordrad till kapten vid Livgardet 1693
blev han efter slutad utländsk krigs-
Agneta Horn. Målning (detalj) av D. K.
Ehrenstrahl.
tjänst utnämnd till kaptenlöjtnant
vid Livdrabantkåren 1696. Genom
gifte förvärvade han rikedom och
inflytelserika gynnare, bl. a. Nils
Gyldenstolpe och Gari Piper, och i
tjänsten kom ban i nära kontakt med den
unge Karl XII, vilkens förtroende han
vann under gemensamma våghalsiga
äventyr. Då det stora nordiska kriget
utbrutit 1700, blev H., innan han ännu
hunnit utföra någon märkligare
militär bedrift, utnämnd till generalmajor
och chef för Livdrabantkåren samt
upphöjdes till friherre. Han deltog i
aktionen mot Danmark och gjorde
sedan under de första krigsåren en
väsentlig insats vid Narva, vid
övergången av Duna och framför allt vid
Kliszow, där lian spelade en
avgörande roll genom sina hänsynslösa
chocker i spetsen för drabanterna.
Han utnämndes 1704 till
generallöjtnant, men några mera omfattande
militära uppgifter fick lian aldrig.
Redan 1704 lämnade han det sv.
lägret för att vid riksdagen i Warszawa
förhandla med den storpolska
konfederationen, där han "med ens
framträdde som en fullbildad statsman".
Liksom Carl Piper var H. snarast
böjd för att genom vissa eftergifter få
till stånd en uppgörelse med Polen för
att de sv. vapnen skulle kunna vändas
mot Ryssland. Karl XII:s
instruktioner gingo emellertid obönhörligt ut på
August II :s avsättning, och H.
lyckades också genomdriva de sv. kraven
och få Stanislaus Leszczynski väld.
Under uppehållet i Warszawa
angreps staden av August, och efter
att tappert ha lett motståndet råkade
H. i polsk fångenskap, ur vilken han
i början av 1705 blev utväxlad. Han
återupptog därpå de avbrutna
förhandlingarna, vilka avslutades med
freden i Warszawa i nov. 1705, som
både militärt och ekonomiskt gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
