Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
i
Hon såg på honom med den intensitet blicken
fåi, när det oanade plötsligt kommer in i medvetandet.
»Minns du en gång, för länge sedan, då jag bad
dig om att anse mig som en bror?» frågade han.
»Ja!»
Hon gick med nedböjdt hufvud, tyst och allvarlig.
»Om du ej kan eller vill på annat sätt,» fortsatte
han brådskande, »så låt det vara ett lån, som han
betalar igen en dag. En vistelse vid kusten påskyndar
hans tillfrisknande med ett år kanske.»
Nu var det sagdt, och han kände sig med ens
lätt om hjärtat.
»Du är den enda människa jag skulle kunna
taga emot af,» svarade hon dröjande, »men det är
svårt i alla fall.»
Tårarna stego henne j ögonen.
. »Tänk dig bara, att du vore i mitt ställe ! Skulle
du inte göra detsamma?»
»Kanske! Jag hoppas det!»
»Vore vi människor, som vi skulle vara, vore det
den naturligaste sak i världen, att den ena tjänade
den andra,» återtog han.
»Jag har inte rättighet att säga nej, när det
gäller Knut,» svarade hon sakta.
De stodo hand i hand, hon med en plågsam
känsla af, huru litet hon hade att gifva i gengäld för
hans hängifvenhet, och han pinsamt berörd af, att hennes
tankar nu som alltid — kretsade kring en annan.
Järnvägståget ilade framåt, med sin långa sling-
rande rad af vagnar. Lokomotivet före, frustande
och arbetande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
