Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Hon blev dock bortskickad, när hon helst
skulle velat vara hos er, Dick.
Han låg tyst en stund, liksom överväldigad, och
funderade.
— Men det var ju för Pennskaftets egen skull,
sade han förundrad. Ni tror mig kanske icke, han
rodnade och syntes Cecilia som ett barn, där han
låg i sängen, men jag är mera rädd om henne än
om mig själv, annars skulle jag väl inte — — — det
har ju inte varit så lätt, förstår ni, för mig heller.
Hoa skulle ju bli min hustru, och jag kan inte lida
den tanken, att man skulle få något att säga
om min hustru, kunna kasta ens en misstanke
över hennes heder. För vår framtid, åter
stapplade han litet, är det ju så viktigt att vi kan
leva i samförstånd med mina föräldrar.
Han böjde sig fram som för att avläsa ett
gillande i Cecilias ansikte, men hon satt alldeles
stilla.
— Så att jag kan inte förstå Pennskaftets
förtvivlan, fortfor han litet osäkert, för allt detta
har jag ju sagt henne själv.
— Käre Dick, sade Cecilia och smålog, hur skall
jag väl kunna göra klart för er, att det just är
emedan ni sagt allt detta, som hon är så förtvivlad,
stackars liten.
Dick såg mycket betänksam ut:
— Har hon sagt det?
— Nej, hon har inte sagt det.
Han lyste upp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
