Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pennskaftet skulle aldrig ha förlåtit henne, men
om allt gick väl, skulle flickan icke få veta.
Cecilia hade den värdighet och världsvana, som
hjälpte henne att lugnt möta den oförställda
förvåningen och oartiga nyfikenheten hos den unga
flicka med Dicks drag, som öppnade dörren. Hon
lämnade med ett svagt småleende sitt visitkort och
frågade, om arkitekten vore nog kry att ta emot
henne. Det är ovisst, vad systerns åsikt varit om
den saken, om icke Dick känt igen stämman inne
från sitt rum och avgjort frågan med ett ivrigt:
— Jo, det är jag visst.
Hans mor var, som Cecilia beräknat, i kyrkan,
och systern fick besked att hålla sig undan. Med
ett litet fnissande stängde hon dörren bakom sig,
och de voro för sig själva.
Redan vid första anblicken av Dick, märkte
Cecilia, att han var så pass kry, att man icke
behövde skona honom.
— Har ni någon hälsning från Pennskaftet?
frågade han glatt, utan att i någon mån ana oråd.
Hur är det med henne?
— Det är det jag kommit för att låta er veta,
sade Cecilia, det är illa nog, men nu när ni
gudskelov är på bättringsvägen, skall vi hoppas,
att allt kan bli som förr igen?
Han gav till ett häftigt utrop, som lockade
systern fram till dörren.
— Som förr igen? Men jag rår ju inte för, att
jag varit sjuk — och — — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
