Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TERLKULLAN. 125
gå och ropa, så vågar nog göpan (lodjuret) icke röra
dem.»
»Hur kunde du lämna den lilla flickan ensam! Det var
obarmhärtigt gjordt af dig. Hon kan ju råka vilse och bli
borta, hon liksom fåren.»
»Nej då,» svarade hon, »hon blir ej borta: hon känner
hvarje stig i trakten; hon kommer nog hem.»
»Är det din syster?»
»Nej, det är pigan vår. Hon är legd för sommaren
att gå vall, och hon skall skaffa rätt på fåren,» sade kullan
barskt.
»Men det är din sak som är äldre att se till, att den
lilla flickan icke ålägges hårdare arbete än hon förmår; hon
har, som jag såg, många kräk att hålla reda på.»
»Icke flera än hon orkar med,» blef det buttra svaret.
»Jon,» sade jag, »gå ut och hör efter, om du hör den
lilla kullans rop!»
Jon gick strax. När han kom åter sade han sig ej
hört någonting. Det var tyst i skogen; blott regnet smatt-
rade på taket.
Vi kunde ingenting annat göra åt saken än att Jon
allt emellanåt gick ut -och lyssnade, ropade sedan och af-
sköt ett skott då och då, för att vägleda den lilla, hvars
uteblifvande oroade mig så mycket, att ingen sömn blef
af. Först inemot dagningen fingo vi till vår glädje höra
fårens pinglor och flickans lockrop.’ Utom den äldre kullan
skyndade vi alla ut att möta den hemkommande, och sedan
fåren blifvit infösta i deras lider, togo vi flickan med oss
in. Jon hade varmt kaffe i ordning, och det syntes smaka
henne bra, men kanske ännu bättre brasan som vi tände,
så att den lilla stackaren kunde torka de få klädespersedlar
hon ägde.
Sedan fåren voro tillrättakomna hade tårarna upphört
att rinna, och flickan var glad och språksam. Jag frågade
henne, om hon icke varit rädd att gå ensam i skogen under
den mörka natten. Käckt svarade hon, att det hade hon
icke tänkt på; hon måste ha rätt på fåren och var för
öfrigt icke rädd för hvarken göpan eller »de grå» (vargarna).
Jag måste beundra hennes mod, ty många barn vid hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
