Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dekadansen i den svenska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och det var mer än en dåtida kritiker, som tyckte
att den unga poeten betänkligt närmade sig eller
till och med öfverskred gränsen. Var det så
farligt? Var Snoilsky ens en föregångare till den
unga falang, som senare hedrades och nedsattes
med epitetet »realister»?
Helt säkert var han, jämförelsevis, »ny» i
flera afseenden. I tekniken att börja med!
Ordvändningar och uttryckssätt, som voro alldeles
bannlysta ur signaturpoesien, trängdes i hans
dikter obekymradt; bilder och metaforer, som måste
blända »Namnlösa Sällskapets» bleka poeter,
knuffade här med gladt trots hvarandra. Rytmerna
bröto fram och klingade på ett annat och
mäktigare sätt än deras. Äfven tonen öfver det hela
var ny. Rösten var starkare och klangfullare,
och hjärtat hoppade större och rödare i stroferna.
Här såg man en i lifvet förälskad, en af solskenet
berusad, som öfvermodigt höjde på axlarna åt
allt det gamla. Den konventionella moralen,
signaturernas moral, existerade ej längre för honom,
hans skönhetskänsla brann med en ung hednings
rent sinliga glöd. För hans ögon blef
solstrimmans dans på en väg, den röda elden i en
versrad, kvinnornas skinn och stickande blickar, allt
till samma värld af lust och skönhet. Hvad hade
han att göra med »präster och skälmar», med
budord och paragrafer?
Det var poetens första tid — men hur gick
det sedan? Stötte han pannan mot några murar?
Hämnades de gudomligheter, hvilka han hånat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
