Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
dock — vad deras förstånd ej förmådde genomtränga,
därom talade deras aning oeh deras hjärta ett riktigare
språk: just härigenom band han dem vid sig med t, o. m.
ännu starkare band än dittills.
Oeh nu hade hans förutsägelser gått i uppfyllelse: nu
var han borta. Vilken undei’lig blandning av känslor
måste icke ha stormat genom deras själ. Med den rent
mänskliga sorgen och saknaden blandade sig en röst,
som sade dem, att de ännu ej upplevat sagans slut: han
kunde icke vara helt borta: Något, något
outransakligt, något ofattbart, återstod ännu. Men vad ?
Intet under, att de båda Mariorna ej kunde hålla sig
stilla i sin stuga längre, än sabbatsbudet oundgängligen
tvang dem till. Natten hann ej helt till ända, förrän de
gåvo sig av på väg till graven, där de sett den kära
gestalten läggas ned. Och nu se vi dem på deras hastiga,
bävande vandring genom Jerusalems gator i det första
svaga gryningsljuset. I Höga Visan, denna sällsamma
bok — som vi nu veta egentligen skriven i helt annat
syfte, men innehållande ord, som på ett underbart sätt
tolka det religiösa livets skäraste toner — återfinna vi
en skildring, som egendomligt väl passar in på
stämningen under denna Mariornas vandring:
"Där jag låg på mitt läger om natten,
sökte jag honom, som min själ har kär;
jag sökte honom, men fann honom icke.
’Jag vill stå upp och gå omkring i staden,
på gatorna och på torgen;
Jag vill söka honom, som min själ har kär.’
Jag sökte honom, men fann honom icke.
Väktarna mötte mig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
