Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte boken - 2. ”La creatura bella bianca vestita” (Dante)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
syn, såg gestalten försvinna in genom dörren till norra
torntrappan, varifrån man, som läsaren vet, har utsikt över
H6tel-de-Ville. Quasimodo reste sig upp och följde efter
ärkedjäknen.
Quasimodo gick uppför torntrappan för att ta reda på,
varför ärkedjäknen gick uppför den, men den stackars
ringaren visste inte, vad han ämnade göra, vad han ämnade
säga, vad han ville. Han var uppfylld av raseri och av bävan.
Arkedjäknen och zigenerskan kämpade om herraväldet i
hans hjärta.
Då han kommit högst upp i tornet, trädde han inte genast
fram ur trappans mörker och ut på den öppna plattformen,
utan iakttog först var prästen befann sig. Prästen stod med
ryggen vänd mot honom. En genombruten balustrad omger
tornets plattform. Prästen, som såg ut över staden, stod med
bröstet lutat mot den av balustradens fyra sidor, som vetter
mot Pont Notre-Dame.
Quasimodo smög sig fram bakom honom för att se, vad
det var han tittade så på, och prästens uppmärksamhet var
så helt och hållet upptagen på annat håll, att han inte hörde
den döves steg bakom sig.
Utanför balustraden, alldeles under den punkt där
prästen hade stannat, satt en av dessa fantastiska stuprännor av
sten, som det finns så gott om på gotiska byggnader, och i en
skreva på denna ränna hade två vackra blomstånd skjutit
upp, som då de skakades av morgonvinden, tycktes hälsa på
och skämta med varandra, under det att över tornen, högt
upp i luften, hördes fåglarnas muntra kvitter.
Men prästen varken hörde eller såg något av allt detta.
Han var en av dessa människor, för vilka varken morgnar,
fåglar eller blommor existerar. I hela denna omätliga
horisont, som utbredde sig framför honom var hela hans
uppmärksamhet koncentrerad på en enda punkt.
Quasimodo brann av iver att fråga honom, vad han hade
gjort med zigenarflickan, men ärkedjäknen tycktes i denna
stund vara utanför denna världen. Han befann sig
uppenbarligen i en sådan sinnesstämning, att jorden skulle kunna
smulas sönder under hans fötter, utan att han märkt det.
467
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
