Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte boken - 2. ”La creatura bella bianca vestita” (Dante)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
flämtande, utom sig, och började dunka huvudet mot
väggen med den hemska regelbundenheten hos kläppen i en av
hans klockor och beslutsamheten hos en man, som föresatt
sig att krossa sitt huvud. Till sist sjönk han utmattad ned för
andra gången. Sedan kröp han ut ur cellen och satt en dryg
timme hopkrupen utanför dörren i en ställning av viljelös
slöhet. Han yttrade inte ett ord, endast då och då skakade en
häftig snyftning hela hans kropp, men det var en snyftning
utan tårar.
Det verkade, som om han, medan han i sina dystra tankar
begrundade vem som hade kunnat bortföra flickan, först
kommit att tänka på ärkedjäknen. Han drog sig till minnes,
att endast dom Claude hade en nyckel till trappan, som
ledde upp till cellen. Han kom ihåg hans nattliga försök mot
Esmeralda, vid det första av vilka han, Quasimodo, hade
hjälpt till; det andra hade han omintetgjort. Han drog sig
till minnes tusende små omständigheter, och snart kände
han sig förvissad om att det var ärkedjäknen som tagit ifrån
honom flickan. Och dock, hans tacksamhet, hans
tillgivenhet, hans kärlek till denne man var så djupt rotade i hans
hjärta, att han till och med i denna stund förmådde motstå
svartsjukans och förtvivlans angrepp.
Han tänkte, att ärkedjäknen hade gjort detta, och det
blodiga, dödliga hat, som han skulle ha känt mot varje annan
förvandlades i den stackars klockringarens bröst endast till
ytterligare sorg och förtvivlan, så snart det gällde Claude
Frollo.
I det ögonblick, då hans tankar sålunda kretsade kring
prästen, och medan kyrkans utsprång belystes av
daggryningens första strålar, såg han i översta våningen av
Notre-Dame, i den vinkel som formades av den yttre balustraden,
en gestalt komma gående. Han kände igen den; det var
ärkedjäknen. Claude gick med långsamma och trötta steg.
Han såg inte framför sig, då han gick. Han styrde sina steg
mot norra tornet; hans ansikte var vänt mot högra
flodstranden, och han höjde på huvudet, som om han försökt se
någonting över hustaken.
Den döve, som blivit som förstenad av denna plötsliga
466
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
