Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde boken - 5. Den avskildhet, i vilken konung Ludvig av Frankrike läser sina böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med sin lugna, bondska uppsyn gjorde Coppenole ett
tecken åt kungen att träda fram till fönstret.
— Här finns en fästning, en stormklocka, kanoner,
borgare, soldater. När stormklockan ringer, när kanonerna
dånar, fästningsmurarna ramlar med stort larm, då borgarna
och soldaterna skjuter på och dödar varandra, då är timmen
slagen.
Ludvig XI:s uppsyn blev dyster och tankfull. Han stod
tyst ett ögonblick och knackade sakta med handen mot den
massiva tornväggen, liksom då man klappar en favorithäst.
— Nej, nej! sade han sedan. Du ramlar inte så lätt, min
goda Bastilj! Så vände han sig abrupt om mot den djärve
flamländaren och sade: Har ni någonsin sett ett uppror,
mäster Jacques?
— Jag har gjort ett, svarade strumpvävaren.
— Hur bär man sig åt för att ställa till uppror? sade
kungen.
Ah, svarade Coppenole, det är inte så svårt att ställa till
ett sådant. Det finns hundratals sätt. Först och främst måste
det råda missnöje i staden. Det är ingenting ovanligt. Och
dessutom måste man ta hänsyn till invånarnas karaktär. De
i Gent har lätt för att göra uppror. De tycker alltid om
furstens son, men aldrig om fursten. Nåväl, låt oss antaga, att
det en morgon kommer någon in i min butik och säger:
Pappa Coppenole, det är si eller det är så — exempelvis att
hertiginnan av Flandern vill rädda sina ministrar, att
fogdeämbetet har fördubblat tullen på grönsaker eller något i den
vägen. Då slänger jag ifrån mig, vad jag har för händer, rusar
ut på gatan och ropar: Till storms! Till storms! Det finns
alltid något tomfat. Jag kliver upp på det och säger med hög
röst de första ord, som faller mig in, och säger, vad jag har
på hjärtat. Och när man tillhör folket, har man alltid
någonting på hjärtat. Det blir folksamling, de ropar, de ringer i
stormklockan, folket skaffar sig vapen genom att avväpna
soldaterna, det strömmar ännu flera människor till, och
saken är klar. Och på samma sätt kommer det alltid att förbli,
så länge det finns höga herrar på slotten, borgare i städerna
och bönder på landsbygden.
423
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
