Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - [Andra berättelser] - Estlänningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av glädjen. Sedan den första tjusningen över
hemlandstonerna hade lagt sig i hans bröst, blev han åter skygg,
bugade sig slaviskt och sade på sitt tungomål: »Nådig
herre, skona mig!» varefter han öppnade dörren.
Målaren gick in i stugan, där en stor hund rusade upp mot
hans bröst och morrade dovt, men vid ett slags skällande
ljud av estlänningen stillade han sig och smög sig undan
i mörkret på golvet. Fram i stugan låg en gumma på en
eländig bädd. Månen lyste på hennes magra anletsdrag.
Hon lät höra ett plågsamt hostande. Estlänningen
skyndade fram och gav henne att dricka ur en lerskål,
torkade svetten från hennes panna, stoppade in det trånga
täcket om henne och puttrade några ord som, oaktat de
voro otäckt sträva, likväl hade en öm ton. Månen lyste
vemodigt på en förfallen spisel, i vars hörn innerst
tycktes lura ett mångfotat odjur, som dock vid närmare
betraktande befanns vara endast en beskedlig golvrecensent,
d. v. s. en viska. Målaren tog viskan i sin högra hand
och sopade rent ett hörn på hällen, satte sig och sade:
»Jag fryser; kan ni inte göra upp eld?» Estern svarade:
»Eld äter sömnen upp, sömn tarvar den sjuke», men
gumman väste: »Elda ni! Jag fryser!» Estlänningen gick
ut att skaffa bränsle. Då vinkade gumman åt målaren,
och han satte sig vid hennes sida. Hennes bröst hävdes,
och ett dovt gnisslande förrådde, att några ord voro på
väg till målaren. Äntligen lät det: »Herre! Han där
ute är kristen; han har i sju veckor skött mig som en
gammal änkling sitt enda barn; han har plockat lingon och
blåbär åt mig; mitt mjöl och min potatis har han lagat
åt mig endast; själv har han ätit svampar. Han har
plockat örter i skogen och lisat min vånda. Gud sände
honom säkert till mig.» Nu var estern åter inne och
sysslade i spiseln. Hans svartmuskiga ansikte blåste på
elden, och ögonen gnistrade mot lågorna, som gåvo ett
demoniskt tycke åt hans huvud. »Han är en Guds ängel»,
fortfor gumman, »och när han intet har att bestyra,
lutar han sitt huvud mot bröstet och mumlar underliga ord.
— — — — Nu kan jag ej mer — giv mig — — — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
