Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’enSfe Farliga, säges en gammal hane gä i spetsen och en
annan sluta troppen; honorna, de unga och svaga, hälla
sig merendels midt i flocken; mödrarna skola då ofta
bära sina ungar med snabeln, som de linda om dem.
Många resande instämma deri, att det är farligt att
förolämpa en Elefant-tropp. De gå gemenligen direkte på
den skyldige, och som de lätt upphinna en menniska,
jeliuru snabbfotad han är, så anfalla de honom stundom med
snabeln och kasta honom i luften, eller ock sära honom
med försvarständerna, stundom sluta de med att trampa
den olycklige till döds. Gemenligen förhålla de sig
såsom efter allmän öfverenskommelse, och antingen angripa,
eller gå förbi utan att låna sin uppmärksamhet, eller ock
fly, gemensamt. Med upptända eldar, starkt buller och
i synnerhet med kastade raketer eller fyrverkeri-eldar,
dem de framförallt frukta, plär det lyckas, att alhålla
eller bortjaga dem från plantager och resandes
hvilostäl-len. — Honan, ehuru lörsedd med a spenar, föder blott
en unge, stor som ett fullväxt svin , af stort slag. Denna
dir med munnen, hvilket redan Aristoteles anmärkt, och
icke med snabeln, hvilken dervid är lika litet hinderlig|,
som de ännu icke framkomna eller ännu ganska korta
försvarständerna. Ungen skall di par år, men hämtar
icke alltid hos sin mor denna föda, utan suger hvilken
som helst af de honor i flocken, som han först träffar och
är i stånd att förse honom med sitt behof. Också
igenkänner modern icke sin unge, om den varit en eller a
dagar från henne. Vid 16 års ålder (efter andra vid 25)
visar honan parningsdrift. Om Elefanten såsom efterdöme
af blygsamhet hafva Auktorernc täflat att ge vackra
berättelser. Men de hafva med tillhjelp af inbillningen, vågat
sig att öfverstiga erfarenhetens gräns, och der denna slutat,
hafva de iskarfvat egna gissningar, utan att gifva dem sin
vederbörliga stämpel. Man lät Elefantens böjelse att lefva
i sällskap, ge vika för ett starkare begär; flocken
förskingrades vid en viss tid och hvar fullväxt hane utsökte sig
en hona, lör att, beledsagade af kärleken och åtföljde af
lilygsamheten, söka en aflägsen ort, der de utan vittnen,
utan förströelser och förbehåll, kunde i ensliglietens
still-het, få öfverlemna sig åt den ljufvaste af naturens
fordringar. Efter ett oriktigt begrepp om belägenheten af vissa
delar lät man honan vid detta tillfälle ligga pä rygg, och
som hoi* efter en annan oriktighet, icke sjelf skulle kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
