- Project Runeberg -  Axel Fersen och Marie Antoinette. Historisk romantisk skildring /
213

(1880) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugoåttonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

inspirationer för att förutspå fosterlandets fall eller den upphöjda plats, det som stormakt efter krigets slut möjligtvis skulle kunna intaga i Europas stora konselj.

På »Gyllene solen» var mäster Alström en rätt god kund och då han med hela vigten af en förmögen borgare gjorde sitt inträde, smålog källarmästaren och rymde honom gerna en plats närmast disken.

Han gjorde sig i dag dock egentligen ingen brådska, utan, stannande vid ett af salens låga fönster, började han sakta trumma på rutorna, medan han såg bort till gathörnet, der en björnförare, en då för tiden gerna sedd gäst på gatorna, förevisade en svart och snuskig björn, hvilken, lik en väl dresserad hund, höll qvar på nosen den slant, som hugade spektatörer i sin förtjusning skänkte honom.

— Inte illa! — sade skräddaren, i det han tog plats. — Det är ett präktigt djur, och lika tamt skulle folket blifva, om Gustaf ville. Makten har han. På bara med kedja och nosgrimma! Det hela skall sedan gå som en dans!

— Hvad tusan är det ni pratar! sade en storväxt karl, som vid närmaste bord vände sig om.

— Jag skulle vilja se den i synen, som vågade att lägga en kedja på mig! Det är icke tider nu att tämja någon. Folket har lärt sig tänka och hvad som icke är rätt och billigt skakar man bort.

Mäster Alström hörde dessa ord, men ansåg under sin värdighet att besvara dem, och han fortfor vänd till värdshusvärden:

— Här får allvarligt ingripas, det är klart — och han satte sitt glas med kraft i bordet. — De ofrälse äro ursinniga öfver adelns befordringar;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:42:43 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/psfersen/0213.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free