Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Framför Ingolstadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men konungen förmådde sjelf resa sig upp och
besteg utan svårighet markgrefvens gångare, hvarefter
han yttrade till oss med sitt vanliga lugn:
»Stackars gosse! Jag höll honom hjertligen kär!»
Att konungen icke var i sitt inre så lugn, som
anletsdragen tycktes antyda, det kunde vi alla se,
både af den sorgsna blick, med hvilken han
betraktade den döde och af den varma tår, som
samlades i hans ögonvrå.
»Det vore dumdristigt att längre stanna här!»
utropade han. »Någon må taga markgrefvens döda
kropp framför sig i sadeln och sedan ila vi
härifrån.»
Som konungen befalde, så skedde ock. Det
dröjde derför icke länge, innan vi befunno oss utom
skotthåll. Nu befalde konungen några af ryttarne
att rida till markgrefvens qvarter med den döde.
Sjelf ville han med oss andra företaga en färd
genom byarne, der svenskarne lågo fördelade.
Vi drogo nu upp på vägen, lemnande det kala
fältet.
Jag har redan förut omnämnt, att landtbefolkningen
icke älskade oss och att den sökte tillfoga
oss all den skada, som stod i dess förmåga. Vi
skulle samma dag komma att erfara sanningen
häraf.
Konungen red i djupa tankar framåt vägen.
Om han tänkte på sina krigsplaner eller om hans
tankar dväljdes vid den nyss stupade vännens minne,
det vet jag icke att säga, men visst är, att han
hvarken gaf akt på de omgifvande föremålen eller
hörde hvad ryttarne sins emellan talade, under det
de följde efter honom.
»Här,» sade en, »just här i går blef en käck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
