Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Vid Kyrkomötena 1908, 1909 och 1910 - 16. Angående ändring av det i kyrkohandboken förekommande tillägget till den mosaiska välsignelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Motionen hänvisades till Kyrkomötets prästerliga
ledamöters förberedande behandling. Motionen avstyrktes av
dessa med den motiveringen, att förändringen icke var av
behovet påkallad.
Vid ärendets behandling i Kyrkomötet begärdes ordet först
av lektor Waldenström, som yttrade:
»Att över huvud ett sådant tillägg göres, som det i
välsignelsebönen förekommande, anser jag icke alls vara någonting att klandra.
Men om ett tillägg skall ske, så bör det vara ett tillägg, som har
någon rimlig mening, och det är det jag anser, att det där tillägget
icke har.
Prästerliga avdelningen åberopar sig på det bibliska uttrycket
’välsigna i Herrens namn’. Ja, det är något helt annat. Den ena
människan välsignar den andra i Herrens namn. Det blir mening.
Men att bedja Herren välsigna en människa i Herrens namn, det är
något helt annat. För resten, att välsigna i Herrens namn måtte
väl vara detsamma som att bedja, att Herren måtte välsigna den,
som skall välsignas. När jag alltså säger min broder: ’Herren
välsigne dig’, då välsignar jag honom i Herrens namn.
Emellertid har nu prästerliga avdelningen funnit på följande
förklaring:
Inledningsorden till välsignelsen lyda: Böjen edra hjärtan till Gud
och mottagen välsignelsen. Därpå följer själva välsignelsen och till
slut orden: I Guds Faderns och Sonens och den helige Andes namn.
Dessa sista ord syfta då på inledningsorden, så att sammanhanget
blir: ’Mottagen välsignelsen i Guds Faderns och Sonens och den
helige Andes namn’.
Detta tyckes dock vara en högst märkvärdig förklaring. Den
mening, som inleder välsignelsen, har alltså blivit itukluven av själva
välsignelsebönen, så att inledningens slutord kommit efter det, som
skulle inledas. Jag förmodar, att de prästerliga ledamöterna varit
litet trötta, när de fattat beslut om en sådan förklaring.
För resten är det bara vid högmässogudstjänsten, som de inledande
orden: ’Mottagen välsignelsen!’ förekomma. Vid alla andra tillfällen,
såsom vid dop, vid begravning, vid vigsel o. s. v., uttalas välsignelsen
med detta tillägg, utan att de inledningsord förekomma, på vilka
tillägget skulle syfta. Om således tillägget skulle kunna förklaras så,
som den prästerliga avdelningen gör, vad angår
högmässogudstjänsten, så förfaller ju denna förklaring vid alla andra tillfällen, då
välsignelsebönen läses och icke dessa inledningsord förekomma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
