Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 51. Flyktingarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det blir ingen hälsa mer för mig. Det är så godt
först som sist jag säger dig, att jag känner lika mycket
om de hemligheter som röra oss som far din. Hur jag fått
veta dem och hur jag lärt hvad jag kan, kan göra dig
detsamma. Nu vill jag säga och lära dig allt hvad jag kan,.
ty jag vet, att du kommer att behöfva det. Är jag väl
borta, finns ingen du har att lita dig till.»
Under några därpå följande nätter lärde jag allt hvad
faster kunde, och du och ni andra veta nog, att det icke
är så litet. Men jag kan mycket mer än ni vet, ehuru
jag aldrig brukat det. Det var icke allt till godt som faster
lärde mig, men det brydde jag mig icke om, ty jag hade
börjat hata både far och fänriken, och vågade de göra
allvar af hvad jag trodde de hade i sinnet, så skulle jag nog
veta hämnas. Och Fabian skulle jag nu, om det skulle
gälla på, kunna fästa vid mig med olösliga band, med eller
mot hans vilja. Jag kände mig både glad och stolt öfver
den vetskap[1] jag ägde.
Fasters sjukdom snarare till- än aftog och jag måste
vaka mycket och låg ofta i halfslummer och drömde om
hästtramp och Fabians hemkomst. En natt hoppade jag
till under samma drömmar, men då jag vaknat var det en
verklighet, ty en hel hop slädar körde in på gården och
stannade. Jag hörde stoj och röster som påminte om den
natt då Onni kom hem. I all hast kastade jag på mig
kläderna och tänkte smyga mig ut utan att oroa faster, men
då sade hon:
»Tänk dig för! Det är ju bara Onni. Han är icke
med.»
Och då tyckte jag att jag visste det. Likafullt gick
jag ut, och där stod Onni, men icke den Onni som, ståtlig
och glad, lämnade fädernehemmet, utan en gulblek, afmagrad
och lutande gestalt, som såg dödssjuk ut. Jag blef så
bestört, att jag kastade mig i hans famn och stormgrät. Efter
en stund sade han:
»Varen ej oroliga för mig, hvarken du, far, eller Vappu!
Nu är det värsta öfverståndet. Får jag nu blott lefva i ro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
