Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 51. Flyktingarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I granngården härskade nu den enbente fänriken ensam,
och äfven han fann tiden lång, ty han kom ofta in till oss,
då far och han pratade, drucko öl och rökte. Kom så vintern
med snö och mörker. Då blef jag först orolig och ängslig, men
sedan mer hoppfull, och ibland då jag låg vaken om
nätterna tyckte jag mig höra hästtramp och buller. Då sprang
jag upp och trodde, att Fabian kommit. Efter sådana
drömmar trifdes jag icke hemma, utan tog Korpen och red bort,
stundom så långt, att jag icke återkom förr än dagen var
slut. Far brummade jämt på faster för att hon icke höll
mig till arbete, men han skulle nog laga, att jag fick en
annan husbonde.
På våren kommo hennes nåd och flickorna hem, till
stor glädje för mig, ty nu fick jag hälsningar från Fabian.
I kriget gick allt lyckligt för honom och de andra männen
från vår hemtrakt; men när kriget skulle bli slut, det visste
ingen.
Äfven till far kommo hälsningar, från Onni. Han hade
återigen stigit i graderna, så far var nöjd. Med mig talade
han ej vidare om någon husbonde så länge herrskapet var
hemma, men då de på eftersommaren reste åter till Sverige
och det blef tomt och ödsligt igen under de mörka
höst- och vinterkvällarna, kom fänriken dagligen till oss, eller
ock gick far till honom.
»Vappu, barnet mitt,» sade faster en dag då vi voro
ensamma, »jag tror far din och fänriken koka ihop en bask
soppa åt dig.»
Jag frågade icke hvad hon menade, ty det visste jag
förut, men sade, att den soppan skulle de nog bli tvungna
att äta själfva.
»Ja, ja!» sade faster, »men innan dess få vi inga roliga
dagar.»
Kort därefter sjuknade faster och låg länge. Jag satt
jämt hos henne och undgick därigenom att träffa far. En
kväll, då faster var sämre än förut, sade hon:
»Sätt dig närmare hit till mig! Jag skall säga dig
något.»
Då jag gjorde så, fortsatte hon:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
