Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Verktygen - D. Verktyg till virkets sönderdelning och till föremåls utarbetande - VI. Hyflar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H yfvel-
stocken.
H yfvel-
tanden.
ytans upphöjningar och därigenom slutligen gör ytan fullt
jämn. Skall detta kunna ske, måste eggen å jäm n yta alltid
skära lika djupt eller, med andra ord, under samma skär
alltid taga lika tjocka spånor. För att vinna detta mål fast-
kilas det skärande järnet eller stålet i en parallellipipedisk trä-
klots med undre ytan formad på olika sätt och med järnets
egg något utskjutande under denna yta.
E tt sådant verktyg är hyfveln, hvilken användes ieke
blott att utarbeta, plana ytor, utan äfven att bearbeta alla
sådana ytor, på hvilka åtminstone i en riktning räta limer
kunna dragas, således ock för afjämnande af ytor på cylin-
driska och koniska föremål m. m. Till följd häraf måste
man hafva hyflar af mycket olika form.
Hyfveln består af tvenne hufvuddelar: stoclcen och hjfvel
järnet eller tanden. Stoclcen är ett stycke hårdt trä med
parallellipipedisk form. Stockens undre sida, sulan, glider
vid verktygets användande öfver arbetsstycket. Hyfveln föres
med båda händerna, och för att bekväm t kunna hållas är
han ofta i främre ändan försedd med ett upprättstående kro-
kigt stöd, linagg eller nos. De större hyflarna äro försedda
med ett handtag bakom järnet.
Hyfveljärnet är i lutande ställning fastsatt i ett hål, ut-
arbetadt i stocken. I detta hål— kilhålet (fig. 53 och 55) —
är järnet så insatt, att dess egg skjuter obetydligt ned under
sulan. Det fasthålles medelst en kil af trä. — Järnet eller tanden
består sällan helt och hållet af stål; vanligast är den af järn
med ett stålblad, påsvetsadt i nedre ändan. Formen är en af-
stympad kil med den tjockare ändan, hvaruti eggen befinner
sig, vänd nedåt. — Denna af gam m alt brukliga form och be-
skaffenhet på tanden bibehåller sig fortfarande, oaktadt man
nu för tiden kan få så väl jäm ntjocka som kilformigahyfvel-
tänder helt och hållet af stål och till billigare pris än de
ofvan nämnda.
För att gifva nödig styrka åt tanden måste man göra
den tjock och tämligen oböjlig, åtminstone vid den ändan,
hvarest eggen befinner sig. Genom afsmalningen uppåt vinnes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
